Go to main navigation
pastedImage2.jpg

Luis Larrea.

Foto: Privat

debatt

Pengar i handen är ingen mirakelkur mot fattigdom

Pengar i handen gör oss lyckligare, men utan långsiktig planering och kompletterande offentlig politik kan det leda till ett olyckligt slut. Kontantstöd är långt ifrån en mirakelmedicin mot fattigdom och kan även undergräva demokratin, skriver Luis Larrea.

Biståndet pendlar mellan komplexa och enkla lösningar. Då och då dyker det upp ”intressanta, innovativa och revolutionära” tankar för att bekämpa fasttigdomen.

Å ena sidan ska biståndet planeras och genomföras ordentligt genom att integrera så kallade tvärgående frågor eller perspektiv som till exempel genus, miljö, konflikt, rättigheter och senast kom den multidimensionella fattigdomsanalysen där tillgång till pengar bara är en del. Sidas insatshanteringssystem kräver att alla dessa tvärgående frågor ska integreras i varenda insats.

Å andra sidan återkommer nu konceptet ”kontantstöd” som är enkelt och ”effektivt bistånd” till de mest utsätta och fattiga människorna.

Utifrån vad jag ser i kontexter där utsatthet och fattigdom är stort och en del utredningar/utvärderingar är jag tveksam om ”kontantstöd” är effektivt så som några av förespråkarna säger.

Skattefrågan glöms bort

För det första vill jag lyfta upp skattefrågan i relation till kontantstöd. Det är intressant att exemplet i Tanzania ingenting sägs om skatt – varken i själva insatsen med kontantstöd eller i själva resultatstrategin. Detta trots att ”Resultatstrategin för Sveriges internationella bistånd i Tanzania (2013-2019)”, i område tre om bland annat stärkt demokratiskt ansvarsutkrävande,säger att:

Civila samhället ska ges stöd för att övervaka mänskliga rättigheter och för att stärka sin förmåga att utkräva ansvar, eftersom människor som lever i fattigdom ofta har begränsad kunskap om sina rättigheter.

Att betala skatt är starkt kopplat till att kräva ansvar av de som fattar politiska beslut. Eftersom den offentliga sektorn drivs av skattepengar bör skattebetalare ta ansvar för att kräva att dessa pengar används på ett korrekt sätt. Att ge kontantstöd/bidrag utan att beskatta det leder till att inga fattiga kräver ansvar av sina politiska ledare och inte heller klagar när statliga medel försvinner genom ineffektivitet eller korruptionsskandaler.

Exempel på detta har vi i många länder om man tittar just på de mest utsatta och fattiga människorna. Därför vore det bra att veta om de miljontals kronor som ”pumpas i kontantstöd” har beskattats i landet?

Kontantstöd underminerar institutioner

En annan aspekt med skatt är förstärkning av institutioner. Sida påpekar i den senaste årsrapporten att stödet till offentliga institutioner (institutionell kapacitet) har minskat de senaste åren. Att ge pengar och inte betala skatt är också ett sätt att underminera institutioner.

Att ha pengar i fickan, och till med spara en del, är inte avgörande för en hållbar och inkluderande demokratisk, ekonomisk och social utveckling. Det som grundar en hållbar och inkluderande utveckling är just institutioners legitimitet och kapacitet samt stärkt socialt skydd, exempelvis pensioner.

Fråga är hur kontantstöd bidrar till allmäna pensioner i landet? Ska var och en spara egna pensioner? Om det vore så är det lika bra att stänga ner själva staten.

Det är också märkligt att Sveriges bistånd i Tanzania bidrar till skatteflykt. Hur skulle politikerna i Sverige agera om barnbidrag, studielån och bostadsbidrag betalas ut utan att säkra skatteunderlaget? Vad skulle svenskarna säga om regerigen säger till att de ska få kontantstöd och spara själva till sina pensioner? Det skulle inte fungera eftersom institutionerna i Sverige har kapacitet och socialförsäkringen som finns har byggts upp genom att var och en betalar skatt.

Kontantstöd sänker skattemoralen

Som biståndsgivare har Sverige också ett ansvar var gäller skatt i utvecklingsländer. Det finns en del överenskommelser för att biståndsgivareländer ska bidra till att flera betala skatt. Apropå detta skrev biståndsministern och finansministern en debattartikel i OmVärlden om kampen mot kapital- och skatteflykt där de sammanfattar:

Världens länder har under senare år insett vikten av ökade skatteintäkter för utveckling, inte minst genom antagandet av Agenda 2030 och de globala målen. Nu måste vi agera utifrån denna insikt. Kapacitetsutveckling av skattemyndigheter är en nyckel, där har Sverige och ett antal andra länder redan höjt ambitionsnivån. Vad gäller samstämmigheten mellan skattepolitik och utveckling har också viktiga steg tagits under senare år. Sverige har en viktig roll att spela i att föra detta arbete framåt.

Om det är så viktigt med skattefråga i utvecklingsländerna verkar det som om ”kontantstöd” går i motsatta riktningen.

För det andra: en annan aspekt med ”kontantstöd” är att det ökar den informella sektorn. Folk har pengar för att handla men finansiering till de offentliga tjänsterna (vård, utbildning, pensioner, osv) brister. Hur skulle politikerna i Sverige reagera om man skulle öppna en affär utan tillstånd och driva affärsverksamhet utan att betala skatt och tillämpa regler. Detta är informalitet och kontantstöd bidrar till det om det inte sker genom den offentliga sektorn.

Risken för politisk påverkan

En sista aspekt som jag vill lyfta är risken för att manipulera utsatta och fattiga människors vilja genom att villkora kontantstödet. Vi kan inte vara så naiva och tro att biståndet drivs utanför politiken. Allt som har att göra med utvecklingen är en del av offentlig politik. Exempel på detta ser vi i olika länder där beslutsfattarna använder bonus och sociala program för att påverka männikors vilja framför allt under valprocesser. Internationella aktörer genom att ge kontantstöd hamnar i ett problematiskt läge vad gäller politisk påverkan.

Det finns fortfarande en del frågor som måste besvaras: hur länge ska kontantstöd ges? Finns det någon ”exit-strategi” – vari ligger hållbarheten? Hur hanteras politiska, sociala och ekonomiska risker? Finns det data om människor som har återfallit i fattigdom efter att de har fått kontaktstöd? Hur hanteras de tvärgående perspektiven i insatser med kontantstöd?

Pengar i fickan gör oss lyckligare, men utan långsiktig planering och kompletterande offentlig politik kan det leda till ett olyckligt slut. 

Luis Larrea