Go to main navigation
Gunilla Palm 2.jpg

Gunilla Palm.

Foto: Svenska kyrkan

REPLIK

Pengar i handen ingen enskild lösning – utan en del av sociala trygghetssystem

Skribenten Gunilla Palm på Svenska kyrkans internationella verksamhet bemöter Luis Larreras kritik mot pengar i handen med att lyfta fram vikten av social trygghet.

Luis Larrea kritiserar i Omvärlden (30/1-18) biståndsfinansierade kontantbidragsprogram, som det Sida ger stöd till i Tanzania. Han menar att de underminerar inhemska skattesystem, försvagar institutionsbyggande och passiviserar medborgares ansvarsutkrävande. Kort sagt att ”pengar i handen” som kontantbidrag också kallas, undergräver det sociala kontraktet mellan stat och individ och på så sätt förhindrar en långsiktigt hållbar utveckling socialt och ekonomiskt.

Svenska kyrkan arbetar tillsammans med partners för att fler människor ska få sina rättigheter till social trygghet förverkligade, och vi välkomnar en debatt om hur Sveriges stöd till detta bör se ut.

Stöd system – inte program

Kontantstöd är på egen hand mycket riktigt ingen mirakelkur för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling. Däremot är de en viktig del av sociala trygghetssystem, vilka i sin tur är en grundbult i jämlika och demokratiska samhällen. Detta understryks i flera av hållbarhetsmålen i Agenda 2030. Kontantstöd har även visat sig vara en viktig komponent i humanitära insatser som både gör biståndet effektivare och bidrar till att öka människors självbestämmande. I det långsiktiga utvecklingsarbetet är det uppbyggnaden av livscykelbaserade, inkluderande sociala trygghetssystem som biståndet bör stödja. Sådana system består dels av olika typer av kontantbidrag: barnbidrag, föräldraförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och allmänna pensioner, och dels av sociala tjänster som fungerar i samklang med bidragen: barnomsorg, vård, skola och äldreomsorg med flera.

Svenska kyrkan håller med om att det finns problem med de stöd som Sida ger till programmet Productive Social Safety Net (PSSN) i Tanzania, vilket vi skrev om i en artikel i Omvärlden. Bland annat har snävt behovsprövade program som är riktade till de allra fattigaste visat sig ha svårt att vinna stöd hos den breda allmänheten. Därmed försvagas incitamenten hos befolkningen att betala skatt och systemen har svårare att vinna politisk legitimitet i landet. Ekonomen Amartya Sen har sagt det bra:”Benetfits meant exclusively for the poor, often end up being poor benefits”.

Permanent, inte parallella, system för fattiga och rika

En annan viktig funktion för sociala trygghetssystem som Luis Larrea tar upp är formaliseringen av arbetsmarknader. Även här spelar utformningen och syftet stor roll. Om det saknas en ambition att på sikt inkludera kontantbidragsprogrammen i de formella socialförsäkringssystem som idag täcker en mindre grupp (ofta statsanställda, militär osv) i många låg- och medelinkomstländer, kommer två parallella strukturer skapas – en för rika och en för fattiga. Kontantbidragsprogram kan börja blygsamt med låga bidragsnivåer och liten täckningsgrad men det viktiga är att det från början finns en tydlig politisk vilja att utvidga och inlemma programmen i omfattande trygghetssystem. Annars riskerar de att reduceras till spridda och kortsiktiga insatser för fattigdomsbekämpning.

Att internationellt bistånd i ett initialt skede finansierar själva utbetalningarna i kontantbidragsprogram i länder med skral statsbudget och svag politisk vilja behöver inte vara fel. Små biståndsstödda pilotprogram kan vara viktiga för att visa på potential för social utveckling, väcka politiskt intresse och öka kännedom om människors rättighet till social trygghet. Ett bra exempel på det är piloten för allmän pension som brittiska DFID stött i Uganda, och som regeringen nu är i färd med att ta över och bygga ut. Vi håller däremot helt med om att sociala trygghetssystem är varje stats ansvar och att de på sikt måste finansieras av fungerande inhemska skattesystem.

Det internationella biståndets huvudsakliga roll för sociala trygghetssystem bör därför vara en annan än att finansiera själva bidragen. Utbyten av erfarenheter och teknisk expertis mellan länder, inte minst vad gäller inhemsk skatteuppbörd, uppbyggnad av folkbokföringsregister och distribution av ID-handlingar, bidrag till vetenskapliga utvärderingar av existerande program, stöd till det lokala civilsamhällets påverkansarbete för, och granskning av, sociala trygghetssystem och statliga utgifter.

Regeringen och Sida har under de senaste åren tagit viktiga steg för att stödja utvecklingen av sociala trygghetssystem. Men det är en lång väg kvar att gå, och det är av avgörande betydelse i vilken riktning som Sverige väljer att gå – mot inkluderande, omfattande trygghetssystem eller enstaka kontantbidragsprogram.

Gunilla Palm