Go to main navigation
plan.jpg

Mariann Eriksson och Annette Lyth på Plan International Sverige.

Foto: Pressbild Plan

DEBATT

Plan om massflykten från Burma: "FN hoppades att situationen skulle lösa sig själv"

Enligt rapporter underlät FN att agera vad gäller våldet mot folkgruppen rohingya i Burma. Plan International Sverige uppmanar regeringen att dra nytta av sin plats i säkerhetsrådet för att ställa de ansvariga till svars.

Samtidigt som Myanmars/Burmas (i denna artikel Myanmar) regering inledde sin senaste våldsvåg mot folkgruppen rohingya, deklarerade Sveriges regering i en debattartikel i Huffington Post att FN måste bli måste bli bättre på att agera snabbt på tidiga varningar och på att förebygga konflikter. En hashtag, #nomorenames, användes för att symbolisera att inga nya namn skulle läggas till listan av historiska platser för massakrer och folkmord. Nu kommer alarmerande rapporter om hur FN underlåtit att agera trots flertalet signaler om att våldet mot rohingyer ökat under de senaste åren. Klart står att det inte räcker med hashtaggar, det krävs också mod och beslutsamhet hos de som ska genomföra arbetet. 

Vi ser alltså en mänsklig katastrof utspela sig framför våra ögon som hade kunnat undvikas. När våldsamheter utbröt 2012, vilket resulterade i över 200 dödade från båda befolkningsgrupperna och i att hundratusentals rohingyer drevs på flykt, skedde det mellan lokala befolkningsgrupper med begränsat inblandande av den nationella armén. Det fanns därför ett utrymme, åtminstone i teorin, att agera på lokal nivå. Men FN valde att fokusera endast på humanitärt stöd till den desperata rohingyabefolkningen och hoppades på något sätt att situationen skulle lösa sig själv.  Inga kapacitetsstärkande program utvecklades för att stödja den civila regeringen som inte hade någon erfarenhet i att hantera spänningar mellan olika grupper på ett fredligt sätt. Inga förtroendeskapande program implementerades på gräsrotsnivå för att motverka framtida våld.

Med facit i hand vet vi att det inte var en effektiv strategi. I oktober 2016 genomfördes den första organiserade attacken mot en gränspostering av en nybildad rohingya-milisgrupp. Det var ett försök att rikta världens uppmärksamhet mot den mångåriga förföljelse rohingyer utsatts för.  Myanmars armé slog tillbaka så hårt att FN:s Högkommissare för mänskliga rättigheter uttalade att de ”mycket sannolikt” utgjorde brott mot mänskligheten. Den 25 augusti i år attackerade så rohingyarebeller åter Myanmars armé och dödade tolv soldater. Det blev startskottet för en våldsvåg av aldrig tidigare skådat slag. Fler än 600 000 rohingyer har nu flytt till grannlandet Bangladesh. De vittnar om fruktansvärda händelser – byar har bränts till grunden, kvinnor och flickor våldtagits och barn har lemlästats och dödats.

Bland den förvisade befolkningen som nu befinner sig i Bangladesh är mer än 60 procent barn. En majoritet av dessa barn riskerar allvarlig undernäring. Barn under fem år som utsätts för allvarlig undernäring riskerar allvarlig och kronisk påverkan på utvecklingen av deras hjärna. Så även om omvärlden flyger ner allt nödvändigt humanitärt stöd imorgon och tillåts att distribuera det omedelbart kommer det alltså redan vara försent för vissa barn.

En annan mycket utsatt grupp är tonårsflickor. Det har redan kommit rapporter om massvåldtäkter i samband med att de förvisats. Nu riskerar de att ytterligare falla offer för mer våld, människohandel och barnäktenskap.

Civilsamhällesorganisationer kan helt enkelt inte göra sitt arbete om inte FN gör sitt – vi är beroende av att FN står upp för grundläggande värderingar och inte backar för politiskt känsliga diskussioner.  I fallet Myanmar ägde de diskussionerna aldrig rum och det fanns följaktligen mycket lite utrymme för organisationer på lokal nivå att arbeta för att minska spänningarna mellan olika befolkningsgrupper och arbeta preventivt mot att konflikten eskalerade.

Vi kan inte längre bara behandla symptomen skrev Plan International i en debattartikel i Metro den 29:e maj i år. Vi uppmanade då den svenska regeringen att använda sin plats i säkerhetsrådet för att stärka det fredsbyggande arbetet för att lösa de konflikter som ligger till grund för svältkatastrofen på Afrikas Horn. Denna uppmaning är smärtsamt aktuell även i fallet Myanmar. Sverige, som kallar sig en humanitär stormakt, har en viktig roll att spela. Vi uppskattar den svenska regeringens starka stöd för konfliktförebyggande arbete, men det räcker inte med fina ord och deklarationer i New York – de måste följas upp så att de också implementeras i verkligheten. FN:s säkerhetsråd gjorde den 13:e september ett uttalande som fördömde våldsamheterna men när situationen för barn i väpnade konflikter diskuterades den 31 oktober, var det ingen av de närvarande medlemsstaterna som nämnde situationen för rohingyas.   

I fallet med Myanmar måste nu fokus flyttas till ansvarsutkrävande. Det är absolut nödvändigt att de som är ansvariga för dessa besinningslösa handlingar hålls till svars. Detta kan dessutom i sig ses som en del i ett konfliktförebyggande arbete för att motverka liknande händelser i framtiden. Att bara fokusera på humanitärt stöd till de som nu flytt är inte ett alternativ om vi ska lyckas med devisen #nomorenames.

 

Mariann Eriksson
Annette Lyth