Go to main navigation
David Scott, forskare vid Karlstad universitet

Läraren och forskaren David Scott har nyligen lagt fram en avhandling med fokus på problematiken i biståndets genomförande genom projekt och program.

Foto: Privat

debatt

”Biståndets förändringsarbete hindras av projekt- och programtyranni”

Statliga finansiärer, civilsamhällesorganisationer och privata konsulter upprätthåller en projekt- och programtyranni, som hindrar biståndets möjligheter till politisk förändring.  Det skriver forskaren David Scott, vid Karlstad universitet. 

Politiskt och samhällsförändrande arbete organiseras idag alltmer i tidsbegränsade insatser med tydligt definierade mål och aktiviteter, som efter genomförande ska kunna underställas granskning och utvärdering. I dagligt tal brukar dessa specifika former benämnas som projekt eller program och har fått ett stort genomslag i många verksamheter som ägnar sig åt samhällsförändrande arbete. 

Svensk biståndspolitik har en lång tradition av att organiseras på detta sätt, men projekt- och programformer kan sägas ha fått extra kraft under de senaste decennierna. Framför allt genom den offentliga sektorns införande av styrningsfilosofin ”New Public Management” (NPM), som inneburit högre ställda krav på effektivitet och resultatfokusering.

I ljuset av denna samhällsutveckling har jag ägnat en avhandling i statsvetenskap åt hur olika former av tidsbegränsade och aktivitetsbaserade biståndsinsatser – program och projekt – påverkar biståndspolitikens utformning och implementering samt vilka effekter det får för samhällsförändrande arbete. Jag ser det som nödvändigt att ge den biståndspolitiska debatten ett större fokus på hur de former som väljs för att organisera biståndsverksamhet inte är politiskt neutrala, utan i högsta grad påverkar vilken typ av samhällsförändrande arbete som är möjligt.

Mer teknisk prägel än politisk

I min forskning har jag undersökt vad som kan kallas biståndets ”projekt- och programbyråkrati” och dess regelstyrda och tekniska processer av ansökningar, rapporteringar och utvärderingar. Genom att studera hur civilsamhällesorganisationer, statliga finansiärer samt privata konsulter agerar i denna byråkrati menar jag att biståndsverksamheten får ett specifikt innehåll som ger biståndsverksamhet en mer teknisk prägel än en politisk. 

Det handlar här om en mängd olika procedurer och processer som ökar den så kallade ”teknifieringen” av biståndet: en starkt konkurrensinriktad ansökningsmarknad som ställer höga krav på civilsamhällesorganisationer att använda ett specifikt managementspråk samt standardiserade planeringsmodeller; användningen av kriterier, handböcker och extern konsultexpertis för att bedöma ansökningar; aktiveringen av ett vetenskapligt förhållningssätt till implementering för att maximera resultatuppfyllelse; omsorgsfull rapportering som tillhandahåller både kvantitativa och exempelrika narrativa beskrivningar av resultat och måluppfyllelse; samt användningen av konsultinitierade utvärderingsprocesser.

Vid första anblick kanske denna projekt- och programbyråkrati är nödvändig för att säkerställa biståndsverksamhetens transparens. Den vittnar om att saker ”sköts rätt” och att rutiner finns på plats för att undvika godtycklighet. Samtidigt är detta också en byråkrati som kännetecknas av vad som kallas postpolitik. Detta begrepp kan sägas fånga en central nutida samhällsutveckling: politikens borttynande. 

Postpolitiskt tillstånd

I det postpolitiska samhället menar statsvetaren Chantal Mouffe att ideologiska konflikter och motsättningar har försvunnit till förmån för konsensus. I ett samhälle präglat av postpolitik är uppmärksamheten inriktad mot att göra ”rätt” genom att använda vetenskap, rationellt tänkande och expertis. 

Program- och projektbyråkratin kännetecknas starkt av detta postpolitiska tillstånd. I denna byråkrati handlar det om att uppfylla formella krav på mät- och utvärderingsbarhet, att förlita sig på expertis och vara så vetenskaplig som möjligt. Formen – regler, rutiner, processer - blir viktigare än innehållet. 

När formen tar över blir det mycket svårt att artikulera konflikter kring strukturella globala problem. Det är därför som exempelvis kvinnors systematiska exkludering från politiskt inflytande eller kränkningar av fackliga rättigheter bara kan formuleras som något som kan åtgärdas på teknisk väg, genom tydligt definierade och mätbara aktiviteter som kan underställas inspektion och granskning. 

Politiskt förändringsarbete kan dock inte alltid inrymmas i projekt- och programbyråkratins orubbliga format eftersom det är oförutsägbart, icke-linjärt och i viss mån också irrationellt. Det som står på spel i denna organisationsform är därför möjligheten att kunna bedriva konfliktinriktat politiskt arbete i en tid med skriande sociala, politiska och ekologiska orättvisor.

Ingen fruktbar analys

Vad kan vi då göra för att bryta denna trend? I den dagliga politiska debatten skriks ofta efter ansvarsutkrävande; det måste väl rimligtvis vara någons ”fel” att biståndspolitiken har tagit denna riktning? Detta menar jag inte är en fruktbar analys eftersom den förbiser hur styrning och maktutövning förändrats under de senaste decennierna. 

Om det är något som projekt- och programbyråkratin visar så är det att den upprätthålls av en mängd olika aktörer; från statliga finansiärer som sätter ramarna för finansiering, av civilsamhällesorganisationer som gör allt för att efterleva kraven på professionalism, och av privata konsulter som föder utvärderingsapparaten med expertis och kunskap. 

Är det något som istället bör ifrågasättas så är det hur den postpolitiska projekt- och programbyråkratin tillåtits kolonisera biståndspolitiken och reducerat politik till teknik. Det är en uppgift för alla som vill se en högre grad av biståndspolitik.

David Scott, lärare och forskare i statsvetenskap vid Karlstads universitet. Har nyligen lagt fram avhandlingen ”(Dis)assembling Development – Organizing Swedish Development Aid through Projectification”