Go to main navigation
barns_rattigheter (1)pixel.jpg

Artikelförfattarna Beatrice Eriksson, Gorki Glaser-Müller och Patricio Galvéz tar emot barn som återvänt från fångläger i Syrien.

Foto: Rena Efendi

debatt

”Regeringens reformer för att stärka barns rätt gäller inte alla barn”

Ett 50-tal svenska barn lever sedan flera år i fångläger i Syrien, utan intresse från regeringen att ta hem dem. Organisationen Repatriate the children ifrågasätter agerandet och regeringens löfte om att stärka alla barns rätt till en trygg uppväxt.

Regeringen presenterade nyligen flera viktiga reformer för att stärka barns rätt till en trygg uppväxt. “Regeringens reformer sätter barnets behov och rättigheter i fokus”, sa justitie- och migrationsminister Morgan Johansson. “Alla barn har rätt att leva ett liv fritt från våld. Så ser det inte ut i dag och det kan vi inte acceptera”, sa jämställdhetsminister Märta Stenevi. 

Samma vecka placerade FN:s råd för mänskliga rättigheter Sverige på en “skamlista”, tillsammans med länder som Afghanistan och Iran, utifrån bristande hantering av situationen med familjerna i utomrättslig fångenskap i nordöstra Syrien. Enligt officiella siffror har ett 50-tal svenska barn tillsammans med sina mammor hållits i fångläger i två år, en del längre, utan att delges misstanke eller åtalas för brott. 

Det kurdiska självstyret, vars militär kontrollerar lägren, har under lång tid vädjat till Sverige att hämta hem sina medborgare. FN:s experter belyste det brådskande behovet av att samtliga 57 länder med medborgare i nordöstra Syrien, inklusive Sverige, omedelbart repatrierar, eller återbördar dem till sina hemländer. Uppmaningen är tydlig: “Ni måste agera för att försäkra er om att era barn och kvinnor inte riskerar livsfara, tortyr och kränkningar av mänskliga rättigheter.” 

Advokatbyrån Bratt Feinsilber Harling, som företräder ett antal av de svenska kvinnorna och barnen i lägret Roj, stämmer in i FN:s hårda kritik och hävdar att Sverige har en människorättslig förpliktelse att hämta hem svenska medborgare till Sverige. Det är något de menar att Sverige kan, men väljer att inte göra och därför lämnade de den 19 februari in ett klagomål till Europadomstolen. 

Representanter från utrikesdepartementet (UD) har på frågan om när barnen ska tas hem under en längre tid uppehållit sig vid formuleringen “om och när det är möjligt”. Enligt FN:s särskilda rapportör i frågan, Fionnuala Ni Aolain, har alla stater, inklusive Sverige, möjlighet hämta hem sina medborgare. “Det går. De nationer som inte gör det, visar bara brist på vilja.

Vi blev mycket provocerade när vi läste kabinettsekreterare Robert Rydbergs kommentar på FN:s uppmaning. Till nyhetsbyrån TT sa han: “Vi har inget intresse, inget behov av att aktivt bistå dem från att ta sig hem till Sverige” och syftade på de svenskar som rest till Syrien. Vi reagerar starkt på bristen på barnperspektiv. Det är inte UD:s, utan barnens intresse och behov som behöver vara vägledande i hanteringen. 

Vad hände med det som vi trodde var fundamenten, själva värdegrunderna för vår rättsstat, medborgarskap och självbild – både hemma och ute i världen? Bilden av Sverige som en humanitär och rättssäker stat krackelerar när den ställs mot denna prövning. 

Vad ska barnen, vi och omvärlden tro om Sverige och hur förklarar man att de nya reformerna för att stärka barns rätt inte gäller de barn som råkar födas in i vissa familjer? Sveriges hantering göder Islamiska statens narrativ och riskerar att bidra till radikalisering. 

FN betonar de långsiktiga säkerhetsriskerna med att lämna kvar barn: ”Om man dömer barnen till ett liv utan värdighet, där deras rättigheter fullständigt åsidosätts, skapar man en grogrund för ännu mer våld” och det är “moraliskt bankrutt att betrakta barn på det viset. De stater som gör detta kommer att dömas av historien.

Snart två år har gått sedan sju föräldralösa barn hämtades hem från al-Hol, i Syrien. Fönstret för repatriering har varit öppet sedan dess. Om resterande barn ska få komma hem behöver Sverige repatriera dem tillsammans med sina mammor. 

Huruvida barnen sedan ska stanna hos sina mammor eller placeras i familjehem är en fråga som socialtjänsten måste utreda i varje enskilt fall och utifrån barnens bästa. Detta kan endast utredas på plats i Sverige. Bara de senaste månaderna har bland annat Tyskland, USA och Finland repatrierat medborgare. 

Finlands särskilda sändebud i frågan, Jussi Tanner, menar att finska myndigheter, oberoende av ett politiskt beslut, förpliktigas att ta hem barn. Tanner informerade att det inte är möjligt att separera barnen från mödrarna, antingen måste alla tas hem tillsammans eller måste alla lämnas kvar.  

Det som krävs är en förfrågan från aktuellt lands regering. Oss veterligen har det kurdiska självstyret hittills aldrig nekat en officiell förfrågan om repatriering. Både militära och humanitära organisationer som Sverige formellt samarbetar med (USA:s centralkommando, CENTCOM, och Internationella rödakorskommittén, ICRC) har erbjudit sig att praktiskt facilitera repatrieringar. 

Även vi i Repatriate the Children har flertalet gånger presenterat förslag på lösningar för representanter för UD. Vi har utifrån vår egen erfarenhet av en repatriering av sju barn och deras integrering i det svenska samhället erbjudit oss att bistå med kunskap, kontakter eller praktiskt.

Vi ser inte att regeringen ens intresserar sig för frågan; beslutsfattare relaterar varken till fakta, forskning eller lag och vi ser inga tecken på något proaktivt arbete för att lösa frågan. Några kvinnor har återvänt utan kontrollerade former och utsatt sig och sina barn för en enorm risk, när UD enkelt hade kunnat återbörda dem på ett säkert sätt. 

Att låta svenska medborgare vara frihetsberövade utan en tidslinje är inte hållbart eller rättssäkert. Utöver kvinnor och barn återfinns också ett fåtal svenska män i nordöstra Syrien. 

Ur en rad olika perspektiv, rättsliga principer och nationell säkerhet, bör Sverige även repatriera dessa likt bland andra USA har gjort. Att lämna medborgare kvar är heller inte i linje med Sveriges strategi för att bekämpa terrorism: ”En viktig utgångspunkt för regeringen är att grundläggande fri- och rättigheter och rättsstatens principer ska säkerställas vid alla insatser för att bekämpa terrorism.”

Svenska myndigheter måste också säkerställa stöd och aktuell information till anhöriga. Flera vi är i kontakt med uttrycker känslor av maktlöshet och behov av stöd. En anhörig sa till oss nyligen: “Den psykiska ohälsan har ökat rejält bland oss familjer… Vi anhöriga behöver någon form av stöd. Ingen har fått kontakt från UD eller någon statlig myndighet, vårdcentral etc, ingen har reached out. Det finns ingen hjälp och det har tiden bevisat.”

De sju barn som Sverige har hämtat hem hittills har fått en ny chans i livet, de har återhämtat sig och integrerats på ett fantastiskt sätt. Det går att agera när viljan finns. 

Än finns mycket att vinna, och trovärdighet att rädda, på att inta en proaktiv hållning. Stegen dit är myndigheter som genomför repatriering, samverkan för kommande rättsprocesser, transparens, stöd till utsatta och anhöriga, och ett mottagande av återvändande familjer som går utöver att möta upp vid en flygplats; ett mottagande som skapar förutsättningar för rehabilitering och integrering – där barnens behov beaktas och barnets bästa är i fokus.

Beatrice Eriksson, Gorki Glaser-Müller, Patricio Galvéz
Repatriate the Children