Go to main navigation
lars-true.jpg

Lars Johansson och True Schedvin, tidigare och nuvarande handläggare för Sidas kontantstödsprogram i Tanzania.

Foto: Foto: Privat

debatt

Replik: Kontantstöd når de fattigaste och stärker tanzaniska institutioner

I Tanzania är kontantstöd som bistånd ett effektivt sätt att nå de allra fattigaste och ska ses som ett komplement till institutionsutveckling. Det skriver Sidas tidigare och nuvarande handläggare för kontantstödsprogrammet PSSN i Tanzania i en debattreplik.

Undergräver kontantstöd institutioner och ansvarsutkrävande? Leder det till skatteflykt? Är det hållbart och hur stor är risken att det används för politiska syften? Dessa frågor, som nämnts i tidigare debattartiklar i OmVärlden, är legitima och viktiga. Vi välkomnar, och följer med intresse, den debatt som kontantstöd väcker.

Vi vill ta tillfället i akt och beskriva ansatsen till kontantstödsprogrammet ”Productive Social Safety Net” (PSSN) som Sverige stödjer i Tanzania genom myndigheten TASAF, och vars effekter beskrivits från hushållsperspektiv i ett reportage i OmVärlden.

Stöd genom offentliga institutioner

PSSN brottas med vissa av de utmaningar som nämnts i tidigare artiklar, men har också försökt att hantera många av dem. En grundläggande karakteristika med PSSN är att det genomförs av offentliga/statliga institutioner från central till lokal nivå. Myndigheten TASAF överser och hanterar hela programmet, och lokala myndigheter genomför utbetalningarna.

På så vis är PSSN en del av uppbyggnaden av ett socialförsäkringssystem i Tanzania och är ett av instrumenten inom ett större system där även allmänna pensioner ingår.

Om vi hade valt att gå genom separata givarstrukturer skulle vi riskera att undergräva offentliga institutioner och skapa hållbarhetsproblem, precis som Larrea pekar på. Eftersom stödet till PSSN är ett stöd just till det offentliga system som redan finns undviker vi den risken och bidrar snarare till att stärka systemet.

Ökar efterfrågan på offentliga tjänster

OmVärldens reportage om PSSN illusterar väl hur bidraget stödjer hushållen i att utvecklas som ekonomiska aktörer. Med bidraget från PSSN ökar också efterfrågan på offentliga tjänster, framför allt ökar efterfrågan på skolor, undervisning och hälsovård. Kontantstöd tar fattiga människors perspektiv på allvar – de som lever i fattigdom får en möjlighet att själva förbättra sin situation.

Ökad efterfrågan på undervisning och hälsovård löser inte de stora underskotten på skolor, lärare och primärhälsovård, men med ökad efterfrågan så synliggörs underskotten och det kan bidra till den nationella debatten om prioriteringar i statsbudgeten. Vi bedömer att hushållen stärks i att utkräva sina rättigheter och att PSSN snararer bidrar till ansvarsutkrävande än undergräver.

Bidrag under gränsen för beskattning

Larrea hänvisar till att Sverige bidrar till skatteflykt och undergrävande av skattebasen i och med stödet till PSSN. Det är korrekt att själva bidraget inte beskattas. Detta är dock helt i enlighet med rådande skattelagstiftning då bidraget ligger långt under gränsen för beskattning på motsvarande 600 kronor per månad.

Vi håller med om att betalning av skatt är en central del för att ansvarsutkrävandekedjan ska fungera i ett demokratiskt samhälle. Låga skatteintäkter är också ett grundläggande utvecklingsproblem i Tanzania ur ett finansiellt perspektiv och det påverkar förmodligen också styrkan i demokratin. Därför kompletteras PSSN med andra insatser för att stärka institutioner och genomförande av statsbudgeten med stort fokus på de statliga intäkterna.

Hållbara resultat

Är det då hållbart att stödja ett bidragssystem? Vår bedömning är att resultaten för hushållen är mycket hållbara. Målet med svenskt biståndet är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Agenda 2030 utmanar oss också i att nå de extremt och kroniskt fattiga. Det finns få former som är så effektiva och ändamålsenliga för att (1) nå den primära målgruppen och(2) omedelbart lindra dess akuta inkomstfattigdom och långsiktig bidra till att bryta hushållens fattigdomsfälla – där fattigdom går i arv från generation till generation – genom att bidra till att öka barnens utbildningsnivå och förbättra deras hälsa. Även om systemet inte skulle visa sig vara hållbart så kvarstår resultaten för de hushåll som deltagit.

Når de extremt fattiga

Finansiell hållbarhet är dock en viktig utmaning för PSSN. Detta är en central dialogfråga för Sverige och övriga givare. Med 50 miljoner invånare och 30 procent av dessa som lever under den nationella ”basic needs” fattigdomströskeln, så krävs ett omfattande system och stort finansiellt åtagande.

PSSN är redan det andra största programmet i Afrika söder om Sahara och omfattar drygt fem miljoner tanzanier i drygt en miljon hushåll, det vill säga det når en stor del av de som är extremt fattiga och som har svårighet att tillfredsställa sitt grundläggande kaloriintag.

Tanzanias BNP per capita är dock cirka 2 procent av den svenska, och med betydligt fler bidragsbehövande. Det är möjligen en ”orättvis” jämförelse men sätter ändå perspektiv på utmaningen Tanzanias regering står inför och påkallar en stegvis ansats i riktning mot full statlig täckning av programmet.

Risk med politisk påverkan

Vad gäller risken för att använda bidragen för politiska syften så håller vi med om att den risken finns, och det måste man vara medveten om. Hur dåligt detta är beror på hur det görs. Om politiker kommunicerar att kontantbidragen är pengar från partiet, med mer eller mindre implicit förståelse att ni skall därför rösta på oss, så undergräver det demokratin.

Men om sittande regeringen ställer sig bakom goda resultat av väl genomförd politik inom socialförsäkring, och om väljarna tycker denna politik är bra, så fungerar det demokratiska politiska systemet som det ska. Gränsen kan vara hårfin. Men vi ser inte att denna risk legitimerar att avstå från en insats som effektivt når de mest extremt fattiga och backa från att stödja uppbyggnaden av socialförsäkringssystem.

Forskning på resultaten

Som med andra biståndsinsatser så är bilden komplex. Vi har förmånen att parallellt med genomförande av detta program kunna stödja forskning på resultaten, ansatser och design via UNICEF:s ”Transfer Project”. Vi tar också genom Världsbankens och den tanzaniska statiskmyndighets rigorösa utvärdering del av programmets effekter. Detta gör att vi regelbundet får kunskap och fakta som bidrar till att utveckla PSSN och andra sociala skyddsnätsprogram.

I slutänden handlar det om mål och ändamålsenliga medel. Det övergripande målet för svenskt utvecklingssamarbete är att minska fattigdom. I stor utsträckning har Sverige och andra givare över åren försökt att komma åt fattigdomen genom att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sin situation genom att stödja institutionsutveckling och system. Tanken är att resultatet av dessa ansträngningar ska skapa hållbara samhällsstrukturer och systemen som så småningom kommer de som lever i fattigdom till del i form av hälsa, utbildning, jobb och inkomster.

Kompletterar utveckling av institutioner

I vissa miljöer har det dock visat sig var svårt att få till denna effekt ens på lång sikt. De allra fattigaste har svårt att dra fördel av de möjligheter som skapas. Kontantbidrag har visat sig vara ett ändamålsenligt sätt att direkt nå de fattigaste med förbättringar som har både kortsiktiga effekter och effekter på mer lång sikt. Det ersätter inte behovet av bredare institutionsutveckling, av systembyggande och infrastrukturinvesteringar, men utgör ett viktigt komplement. Och precis som Larrea skriver är det som grundar en hållbar och inkluderande utveckling institutioners legitimitet och kapacitet samt stärkt socialt skydd, exempelvis pensioner. Vilket är det stödet till PSSN syftar till att uppnå.

Lars Johansson, programhandläggare Afghanistanenheten Sida och tidigare handläggare för PSSN

True Schedvin, utvecklingsanalytiker på ambassaden i Dar es Salaam och nuvarande handläggare av PSSN