Go to main navigation
Erik Halkjaer

Erik Halkjaer, chefredaktör OmVärlden.

Foto: Marlene Magnussen

LEDARE

"Så länge det råder straffrihet kan våldet fortsätta"

Tre månader av landsomfattande protester i Honduras och Guatemala. El Salvador upplever just nu en av de mörkaste etapperna i landets moderna historia. OmVärldens chefredaktör Erik Halkjaer skriver om ett mejl från en nära vän och hur svenskt bistånd kan göra nytta, men också om hur utbredd straffrihet kan skada och skapa kaos.

"Nu är vi körda på allvar, vi är inne på den tredje dagen med en landsomfattande strejk inom kollektivtrafiken på grund av maras, i närheten av mitt hus brände de en buss och sköt en busschaufför, det är tufft. I söndags sköt de sex personer på fotbollsplanen vi ser från vårt hus, om jag bara kunde ta min familj härifrån ..."

Så skrev en nära vän i El Salvador till mig för bara några veckor sen. I slutet av maj återvände jag från min senaste reportageresa till El Salvador. Det visade sig vara den dödligaste månaden i landet sedan inbördeskriget, som tog slut 1992.

En av den salvadoranska tidningen El Faros undersökande journalister skrev på Twitter förra veckan att El Salvador just nu genomlider den mörkaste tiden i landets moderna historia.

Ett tag såg det ut som El Salvador funnit en medicin mot det brutala våld som plågar de tre länderna, men så är det alltså inte längre. Den salvadoranska vänstergeringen står nu lika handfallen som den tidigare högerregeringen inför hur man ska hantera brottslighet och våld.

Det är inte utan att man saknar det svenska biståndet. För det finns ändå ett positivt exempel. Sverige har som långvarig och trogen biståndsgivare stött en FN-ledd kommission mot straffrihet i Guatemala (CICIG) som utan rädsla grävt djupare och djupare i det öppna sår där korruption, organiserad brottslighet, politiker och narkotikamaffior tillsammans omöjliggör alla försök till att bilda ens en liten tunn sårskorpa av skydd mot landets befolkning.

I våras nystade CICIG upp en korruptionshärva som sträckte sig ända in i presidentpalatset. Vicepresidenten avgick, men presidenten sitter kvar. Sedan dess har guatemalanerna vecka ut och vecka in tagit till gatorna i protest mot regeringen, våldet och korruptionen. I september stundar val, men guatemalanerna ser inget hopp. CICIG har visat att även en av de främsta kandidaterna, som chef för Guatemalas centralbank varit inblandad i omfattande penningtvätt.

På andra sidan gränsen i Honduras har befolkningen nästan lika länge som guatemalanerna också tagit till gatorna i protest mot regeringen. Detta sedan media funnit samband mellan presidentpalatset och en korruptionsskandal inom landets socialförsäkringssystem där försäkringstagarnas pengar ska använts till lyxhus i Miami, snabba sportbilar och flådiga fester med lyxprostituerade.

Liksom sina kollega i Guatemala försvarar sig Honduras president Juan Orlando Hernandez med att han inte visste någonting och lovar att ta krafttag mot korruptionen.

Demonstranterna ger inte mycket för Hernandez ord. De har hört det förr. Protesterna eldas på av den folkrörelse som bildades efter statskuppen 2009, och som sedan dess krävt radikala förändringar av ett konstitutionellt system som bevisligen inte fungerar.

I somras publicerade CICIG en rapport som visade att pengar från organiserad brottslighet är den största källan till finansiering av politiska partier och kandidater i val. Den organiserade brottsligheten och de mexikanska narkotikakartellerna har till och med egna kandidater som ställer upp i valen – och vinner.

Flera tidigare studier visar att situationen i El Salvador och Honduras är densamma som i Guatemala. Det har lyfts förslag om en CICIG-liknande kommission i Honduras, men Juan Orlando Hernandez har sagt nej.

I den brittiska tidningen The Guardian talade en honduransk demonstrant i förra veckan om en centralamerikansk vår. Det är kanske att ta i. I Honduras har protesterna som sagt pågått i över sex år, samtidigt som våldet, korruptionen och brottsligheten blivit allt värre. Liksom i Guatemala domineras landets parlament, högsta domstol och valkommission av en politisk och ekonomisk elit som ogärna lämnar makten ifrån sig.

Även i El Salvador hindras alla form av reform och dialog över partigränser för nationens bästa av gamla eliter. Visserligen har de inte längre regeringsmakten, men de dominerar högsta domstolen och militären.

Så länge det råder straffrihet bland lagstiftare, bankirer, företagare och andra makthavare lär våldet i Centralamerika fortsätta. Alla pekar de finger åt ungdomsgäng som Mara Salvatrucha och Barrio 18, men till syvende och sist är de bara hantlangare åt någon annan. Vem vinner på att den salvadoranska regeringen liksom i Guatemala och Honduras sätter in tungt beväpnad polis och militär mot gängen?

Inte salvadoranerna i gemen.

Erik Halkjaer