Go to main navigation
molander-kitzig-ivarsson.jpg

Foto: Privat

Debatt

Sida: Paradigmskifte i synen på resultatstyrning

Sida ökar sitt fokus på resultatstyrning som ett resultat av kritiken mot resultatagendan. Låter det paradoxalt? Vi tycker inte det. Det skriver Joakim Molander, chefsutvärderare, och Rebecka Kitzing-Ivarsson, ämnesföreträdare, på Sida.

Under de senaste åren har kritiken mot den resultatstyrningsmodell som dominerat biståndet under lång tid vuxit. Kritiken har varit mångfacetterad. Några har inriktat sig på att kritisera att skrivbordsbyråkraters förkärlek för att kvantifiera mål och ständigt försöka mäta resultat stjäl mycket tid från kärnverksamheten utan att tillföra något mervärde.

Denna kritik kommer både från mottagare av biståndsmedel och biståndsgivare och har kanske fått sitt främsta uttryck i det som den före detta USAID-chefen Andrew Natsios kallat för obsessive measurement disorder. Andra har påtalat att en resultatstyrningsmodell där förväntade resultat formuleras av regeringar i västvärlden och statliga biståndsgivare underminerar ägarskap och förstärker maktobalansen i biståndsrelationerna.

Till sist finns en omfattande metodologisk kritik av resultatstyrningen som modell. Bara under det senaste året har två forskare framfört kritik av det här slaget i den svenska biståndsdebatten: Cathy Shutt, som finansierad av Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) publicerade rapporten ”Towards an Alternative Development Paradigm?”, och Janet Vähämäki som i våras publicerade doktorsavhandlingen ”Matrixing Aid – The Rise and Fall of ’Results Initiatives’ in Swedish Development  Aid” vid Stockholms universitet.

Shutt och Vähämäki påvisar att tillämpningen av resultatstyrning i biståndet har byggt på en övertro på att utveckling sker i linjära orsakssamband mellan aktiviteter och resultat och att de resultat som räknas lätt går att räkna (eller kvantifieras). Vähämäki beskriver hur denna grundtanke genomsyrat fyra olika resultatinitiativ i svenskt bistånd sedan 1970-talet och redogör för hur alla initiativen dött ut på grund av att de varit svåra att tillämpa i praktiken och försvårat arbetet med att genomföra biståndsprojekt i fält.

Shutt berör frågan om kvantifierade mål leder till att man fokuserar på och finansierar det som enkelt går att mäta, snarare än det som är mest relevant, och beskriver hur alternativa resultatmodeller just nu växer fram. Hon ställer frågan om de nya modellerna signalerar ett fundamentalt paradigmskifte i synen på mål och resultat.

Sida delar i mångt och mycket den kritik mot resultatagendan som Shutt och Vähämäki lyfter fram. Utveckling är komplex, och sker inte linjärt. Allt som räknas går inte att räkna, och en övertro på att allt kan kvantifieras kan leda till att man fokuserar på fel saker i biståndet. Många av de metoder och rapporteringsformat som används är därför inte ändamålsenliga: oproportionerligt mycket tid har lagts på mätning och rapportering och planer har ibland hanterats som om utveckling går att förutse i detalj.

Som en konsekvens av dessa insikter ökar nu Sida sitt fokus på resultatstyrning. Låter det paradoxalt? Vi tycker inte det. Sida ser nämligen resultatstyrning som ett förhållningssätt som innebär att man söker maximera nyttan av det man gör genom att kontinuerligt lära av framgångar och misslyckanden och på basen av dessa lärdomar förbättra verksamheten. Detta förhållningssätt bygger på att man hela tiden ställer sig frågor som: ”Vad vill vi uppnå?”, ”Hur har det gått?” och ”Vad kan vi göra annorlunda för att öka chanserna att bidra till förändring?”.

Vi tror att detta reflekterande förhållningssätt till verksamheten är viktigt för att vi som biståndsgivare ska kunna genomföra vårt uppdrag på bästa möjliga sätt. Vi tror också att det är viktigt att Sidas samarbetspartner, de som genomför biståndet, tillämpar detta förhållningssätt så att biståndet på bästa möjliga sätt bidrar till att skapa förutsättningar för människor som lever i fattigdom att förbättra sina levnadsvillkor.

Sidas lärdom är att vi som myndighet måste bli tydligare gentemot våra samarbetspartner vad gäller vår syn på resultatstyrning och vilka krav som vi ställer. Såsom OmVärlden beskriver i sin artikel ”Slutet för ’resultathysterin’” uppfattar många genomförare av biståndet till exempel att det är obligatoriskt att använda sig av LFA-metoden vid planering och uppföljning av biståndsinsatser. Detta är inte ett Sida-krav.

Det Sida kräver av en ansökan är att genomföraren har ett förhållningssätt till hur den ska kunna lära sig från vad som fungerar och inte fungerar i en insats, och rutiner för hur den ska agera på basen av denna information. Det kan man göra på många sätt. Outcome Mapping är en metod som används allt flitigare, och innovativa kvalitativa uppföljningsmetoder genom utvärdering, outcome harvesting, most significant change, panelbedömningar och så vidare är något som vi uppmuntrar.

Måhända skulle vi med Cathy Shutt kunna tala om ett paradigmskifte. Men då gäller det ett paradigmskifte avseende förhållningssätt och metoder till resultatstyrning, inte om att överge tanken att det är viktigt att kontinuerligt anpassa verksamheten utifrån lärdomar och erfarenheter om vad som fungerar och inte fungerar.

Joakim Molander, chefsutvärderare på Sida

Rebecka Kitzing-Ivarsson, ämnesföreträdare för mål och resultatstyrning på Sida