Go to main navigation
Martin Uggla

Martin Uggla vid Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter ifrågasätter ett Sidafinansierat biståndsprojekt med Raoul Wallenberginstitutet.

Foto: Martin Uggla

debatt

“Sidafinansierad lärobok försvarar regimens övergrepp i Belarus”

En svenskfinansierad lärobok skönmålar den belarusiska regimens brott mot mänskliga rättigheter. Ska Sverige stärka aktörer som begår övergrepp, frågar sig Martin Uggla, vid Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. 

Diktatorn Aljaksandr Lukasjenka har styrt Belarus med järnhand i mer än 25 år. Han bär ansvar för en lång rad allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, men i en lärobok som den svenska biståndsmyndigheten Sida finansierat beskrivs landet istället som framstående på människorättsområdet. Läroboken riktar sig till belarusiska juridikstudenter vid universitet. 

Det är viktigt att den nya biståndsstrategi som regeringen nu tar fram för bland annat Belarus tydliggör att svenskt bistånd inte får användas till insatser som stärker människorättsbrottslingar. 

Sedan Lukasjenka kom till makten 1994 har inte ett enda politiskt val i Belarus godkänts av internationella valobservatörer. Det återkommande valfusket har åtföljts av flera grova människorättsbrott. Det handlar om allt från politiskt motiverade fängslanden av oliktänkande och brutala polisingripanden mot fredliga demonstranter till mord på oppositionella som utmanat regimen. 

Under många år kallades Belarus för ”Europas sista diktatur”, och diktaturstämpeln är alltjämt välförtjänt. Den nyss inledda kampanjen inför presidentvalet den 9 augusti visar återigen tydligt att Lukasjenka inte skyr några medel för att hålla sig kvar vid makten.  

De senaste veckorna har präglats av ökat förtryck i Belarus. Rapporter om fusk och manipulation inför valet har redan börjat strömma in och många befarar att valrörelsen kommer att resultera i våldsamma övergrepp från regimens sida. 

De omfattande människorättsbrotten märks dock inte alls i den lärobok i mänskliga rättighetersom tagits fram inom ramen för ett Sidafinansierat samarbete mellan det svenska Raoul Wallenberginstitutet och flera statliga belarusiska universitet. 

Själva samarbetet är värt att ifrågasätta i sigeftersom de statliga universiteten spelar en central roll i den belarusiska regimens förtryck. Studenter och lärare tvingas återkommande att bidra till valfusk, under hot om repressalier. Många studenter har också kastats ut från sina utbildningar efter att öppet ha kritiserat regimen. 

Den aktuella läroboken, som är en antologi med bidrag från flera belarusiska universitetslärare, handlar alltså uttryckligen om de mänskliga rättigheterna. Trots detta utgör den anmärkningsvärt nog i praktiken ett försvar för Lukasjenkaregimens brott mot desamma.  

I ett av kapitlen förmedlas exempelvis samma kulturrelativistiska syn på mänskliga rättigheter som den belarusiska regimen brukar ge uttryck för. Det hävdas att de mänskliga rättigheterna förvisso har universell status, men att de bygger på ett västerländskt synsätt och därför inte villkorslöst bör påtvingas den ”östslaviska civilisationen”.  

Utan konkretiseringmen med uppenbar underförstådd syftning på den demokratiska omvärldens relation med Belarusskriver kapitelförfattaren också kritiskt att ”försvar av de mänskliga rättigheterna” ofta används som förevändning för att blanda sig i suveräna staters ”inre angelägenheter”.  

I ett annat kapitel hävdas att ”Republiken Belarus skapar optimala villkor för en harmonisk utveckling och förverkligande av hela systemet för mänskliga fri- och rättigheter”. Påståendet stämmer förstås väl överens med den propaganda som Lukasjenkaregimen regelbundet sprider i Belarus.  

Kapitelförfattarens samhörighet med regimen blev ännu tydligare när han i november 2019 utsågs till parlamentsledamot efter ännu ett fuskval. Att anställda på belarusiska statliga universitet är lojala med Aljaksandr Lukasjenka är knappast förvånande, men att grovt vilseledande läromedel som försvarar den belarusiska diktaturregimen finansieras med svenska biståndsmedel är oacceptabelt. 

Under 2020 kommer regeringen att anta en ny biståndsstrategi för Belarus och andra länder inom det så kallade Östliga partnerskapet. Detta styrdokument kommer att vara vägledande för det svenska biståndet under kommande år. 

Vi vill rikta följande fråga till Sveriges minister för internationellt utvecklingssamarbete, Peter Eriksson: Hur kommer den nya strategin att säkerställa att framtida svenska biståndsinsatser i Belarus främjar respekten för de mänskliga rättigheterna istället för att stärka aktörer som bryter mot dem? 

Martin Uggla, ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter