Go to main navigation
Luis Larrea

Luis Larrea.

Foto: Åse Bengtsson Helin

SLUTREPLIK

Slutreplik: Kontanter leder inte automatiskt till krav på rättigheter

Att bara ge pengar och inte åstadkomma konkreta resultat vad gäller ökade skatteinkomster är att gömma den orättvisa resursfördelningen i Tanzania. Sveriges utrikespolitik borde hålla på principer vad gäller skatt och vikten av offentliga finansiering. Det skriver Luis Larrea i en slutreplik i debatten om kontantstöd.

Först och främst tack för repliker från mina kollegor på Sida och Svenska Kyrkan. Tillsammans bidrar vi till en levande och lärorik diskussion!

Det är bra att insatsen Productive Social Safety Net (PSSN) i Tanzania kompletteras med andra insatser för att stärka institutioner och säkra skatteintäkter, vilket True Schedvin och Lars Johansson på Sida beskriver i sin replik. Enligt Schedvin/Johansson bidrar PSSN i Tanzania till att efterfrågan av utbildning och hälsovård ökar vilket i sin tur kan synliggöra underskott och bidra till den nationella debatten om prioriteringar i statsbudgeten. Därmed bedömer de: ”att hushållen stärks i att utkräva sina rättigheter och att PSSN snararer bidrar till ansvarsutkrävande än undergräver”.

Risken med kontantstöd

Detta förtydligande säger mycket om risken med stödet: bistånd genom kontantstöd kan skapa medvetande om rättigheter. Men hur vet vi att bidragsmottagare engagerar sig för en ansvarsfull förvaltning?

Att få pengar i handen leder inte automatiskt till att man kräver sina rättigheter. Det bygger på att var och en tar sitt ansvar för att se till att landets ekonomi sköts väl. Detta ansvar byggs dels genom att betala skatt eller genom att vara medveten om att en del av kontantstödet går till statskassa i form av skatt.

Fattiga människor ska inte behandlas som ett objekt. Fattigdoms- och rättighetsperspektivet inom biståndet kräver att insatser ska utgå från att betrakta människor som kapabla och ansvarsfulla. Målet med biståndet är att skapa förutsättningar för detta genom att stödja institutionsutveckling och system. Kulturen att betala skatt skapas genom konkreta handlingar.

Kontantstöd (social/barn/andra bidrag) är ett gyllene tillfälle att engagera människor i den offentliga debatten och offentliga resurshantering genom att visa dem att den typen av finansiering har ett skatteunderlag. Rättighetsperspektivet gör att människor mobiliserar sig. Rätten till ett drägligt liv kräver mer än kontantstöd.

Skatt – en nyckelfaktor för att kräva rättigheter

En nyckelfaktor för att skapa ett engagerat civilsamhälle i processen för att utkräva rättigheter är – förutom valdeltagande – att skapa ägarskap till de offentliga finanserna, vilket görs genom att var och en betalar skatt eller genom att vara medveten om att en del av bidragsfinansiering går till statskassan i form av skatt.

Annars väntar man på bidrag som kommer från någon biståndsgivare utan att bry sig om ifall staten ökar sin kapacitet för att bemöta den förhoppningsvis ökande efterfrågan inom olika sektorer. Eller ännu värre, det som händer i Latinamerika (Venezuela, Brasilien), där regeringar och politiska ledare har ett ”starkt folkstöd” trots att det finns bevis på korruption.

Det är klart att behov som finns hos fattiga människor hanteras lätt med pengar i fickan, men för att engagera dem i den offentliga sektorn och rättvis resursfördelning, då krävs mycket mer än kontaktstöd. Det vore intressant att se konkreta resultat inom alla dessa kompletterande insatser till kontantstöd och en mer integrerad analys.

Handlar om orättvis fördelning – inte knappa resurser

Låt oss titta på ekonomiska fakta i Tanzania. Landets ekonomiska utveckling har varit gynnsamt. De senaste tio åren har Tanzanias ekonomiska tillväxt varit mellan sex och sju procent i genomsnitt och fattigdomen har minskat från 60 procent 2007 till 46 procent 2016 (enligt Världsbanken). Men andelen skatteinkomster har legat still på omkring tolv procent av BNP, vilket är under de 15 procent som rekommenderas för att skapa en hållbar utveckling. (Se till exempel denna rapport från Världsbanken).

Rapporter och utvärderingar vad gäller TASAF, myndigheten som hanterar programmet PSSN, visar goda resultat vad gäller ökad inkomst och konsumtion bland fattiga människor, men skattefrågan lyser med sin frånvaro. Det vore intressant att veta hur andra insatser som kompletterar PSSN har lyckats med förstärkandet av den offentliga sektorn och ökade skattinkomster.

Ulrika Lång skriver att Sidas stöd är mycket mer än kontantstöd och det handlar om att stödja social trygghet. I varje land görs en bedömning utifrån nationella prioriteringar och fattigdomsanalys. Frågan är hur, i ett land som Tanzania vars ekonomiska tillväxt har varit hög de senaste tio åren, det inte görs bedömningen att det här handlar om orättvis resursfördelning – och inte om knappa resurser som ska prioriteras.

Kan dölja orättvis resursfördelning

Det vore intressant att se konkreta resultat över skatteinkomster, eftersom den har legat still på tolv procent av BNP. Att bara ge pengar och inte påverka eller åstadkomma konkreta resultat vad gäller skatteinkomster bidrar till att gömma den orättvisa resursfördelningen, något som borde analyseras utifrån den multidimensionella fattigdomsanalysen. Sveriges utrikespolitik borde hålla på principer vad gäller skatt och vikten av offentliga finansiering.

Tusen tack för era synpunkter och tydliggörande, vi lär oss hela tiden och det är det som är meningen med utveckling.

Luis Larrea, tidigare ämnesföreträdare inom intern styrnig och kontroll (riskanalys) på Sida.