Go to main navigation
martin-uggla-privat.jpg

Martin Uggla, ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter.

Foto: Anders Mattsson

debatt

Slutreplik: Människorättsbrottslingar är inga lämpliga förändringsaktörer

Elsa Håstad gör det lite för lätt för sig när hon i sin replik hävdar att Sida och vi i Östgruppen helt enkelt har olika grundsyn på utvecklingssamarbetet i Belarus. Det skriver Martin Uggla från Östgruppen i en slutreplik i debatten om Belarusbiståndet.

Vi är inte kritiska till det regeringsuppdrag som Håstad refererar till när hon motiverar Sidas arbetssätt: att samverka med förändringsaktörer ”som vill arbeta för en hållbar och rättvis utveckling” och ”driva förändring”. Vi kritiserar inte heller det svenska stöd som går till det belarusiska civilsamhället, då detta ligger väl i linje med nämnda uppdrag, och i själva verket borde få mycket mer resurser.

Vad vi kritiserar är istället att Sida i sitt sökande efter förändringsaktörer gång på gång väljer belarusiska regimföreträdare – i flera fall högt uppsatta – som inte alls står för demokratiska värderingar, utan aktivt medverkar till människorättsbrott. Det är denna tillämpning av biståndspolitiken som vi finner såväl kontraproduktiv som oanständig.

Det handlar exempelvis om den vice skatteministern Vasil Kamenka som ledde styrgruppen i ett flermiljonprojekt samtidigt som han var en av de ansvariga för verkställandet av det människorättsvidriga så kallade parasitdekretet. I ett annat projekt, där Arbetsförmedlingen är huvudsaklig utförare och där budgeten uppgår till över tio miljoner kronor, leds styrgruppen av en av det belarusiska arbetsmarknadsdepartementets toppchefer, Oleg Tokun. Även Tokun är aktivt involverad i implementeringen av ovan nämnda parasitdekret.

Längre ner i regimhierarkin finns det också gott om personer och institutioner som av Sida accepterats i rollen som lämpliga förändringsaktörer trots begångna människorättsbrott, allt från belarusiska universitet som relegerar regimkritiska studenter till lokala myndighetschefer med ansvar för repression på just lokal nivå.

Att människorättsbrottslingar ges ekonomiskt stöd och en aktiv roll i det svenska utvecklingssamarbetet kan knappast vara förenligt med regeringsuppdraget och den grundsyn som ligger bakom detsamma. Och det angelägna behov av kritisk dialog med statliga institutioner som Elsa Håstad nämner kan tillgodoses utan att man tar resurser från biståndsbudgeten. Dessa pengar behövs istället till insatser som stöttar anständiga, demokratiskt sinnade aktörer.

Martin Uggla, ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter