Go to main navigation
Kristoffer Lindh

Kristofer Lindh

DEBATT

Så försöker Sverigedemokraterna avpolitisera sitt flyktingmotstånd

Sverigedemokraternas slogan att "hjälpa på plats" ska skapa en bild av partiet som empatiskt och humanistiskt, men syftet är egentligen att avpolitisera partiets motstånd mot flyktingmottagning och invandring. Det skriver Kristofer Lindh, som nyligen lagt fram sin universitetsuppsats "Right wing aid - a study of the rhetorical fusion between humanitarianism and neo-nationalism".

En av de faktorer som präglar dagens globala utveckling är utan tvivel konflikt. Dels ökade spänningar mellan Ryssland och västvärlden, men framför allt Islamiska statens framryckningar och det syriska inbördeskriget. Av dessa så har det senare resulterat i att sammanlagt 12,2 miljoner människor är på flykt, enligt siffror från FN:s flyktingorgan UNHCR. En stor majoritet av dessa människor är kvar i Syrien och i behov av humanitär hjälp.

Den rådande situationen utnyttjas tyvärr av högerpopulister som Sverigedemokraterna. För att vinna opinionens stöd för sin agenda mot invandring har partiet formulerat en biståndspolitisk slogan i form av "hjälp på plats".

I en nyligen utförd studie av denna slogan så argumenterar jag mer exakt för att denna slogan är ett retoriskt försök av Sverigedemokraterna att avpolitisera sitt motstånd mot flyktingmottagning och invandring. Vad deras slogan förmedlar är ett humanitärt argument för att bistå människor i krisernas centra, som dock indirekt mynnar ut i slutsatsen att flyktingmottagandet i Sverige måste upphöra av humanitära skäl, inte nödvändigtvis av politiska, ekonomiska eller nationalistiska.

Idén med Sverigedemokraternas slogan om hjälp på plats är att skapa en bild av partiet som det äkta, empatiska humanistiska alternativet. Det vill säga att Sverigedemokraterna är de som tar det avlägsna lidandet på allvar och därför vill stoppa invandringen och, paradoxalt nog, återföra flyktingarna i Sverige till sina avlägsna, krisdrabbade bosättningar som ett led i ett humanitärt och apolitiskt patos.

Förutom paradoxen ovan så finns det även andra problematiska premisser invävda i biståndsidén, som bör uppmärksammas och som pekar på det faktum att det snarare är Sverigedemokraternas retorik som har blivit mer "humanitärisk" än deras politiska agenda. Det mest uppenbara exemplet är antagandet att vissa människors lidande är mer äkta än andras, vilket innebär att människorna som stannar "på plats" ställs gentemot människorna som kommer till Sverige.

Antagandet om olika flyktingars olika lidande är helt grundläggande för att ge legitimitet till idén om att (en minskad summa) skattepengar bör satsas på plats och upphöra att distribueras till flyktingar i Sverige. En lidande människa är alltså lidande så länge hen förblir "på plats", vilket indirekt innebär att flyktingarna i Sverige måste återföras till exempelvis Syrien för att lida på riktigt och därigenom få hjälp, vilket inte bara är en problematisk premiss utan totalt absurt.

Den Sverigedemokratiska logiken möjliggörs dock, enligt mitt argument, av att partiets politik underbyggs av en primordialistisk världssyn, det vill säga av en uppfattning att människor med en viss kultur och etnicitet naturligt sett hör hemma inom vissa gränser. Hos partiet så vinner denna världssyn ny legitimitet genom idén om äkta lidande och hjälp på plats och att endast människorna som förblir på eller i närheten av sina naturliga platser ska få hjälp.

Vidare så bygger Sverigedemokraternas slogan på premissen att de globala strömmarna av kapital och framför allt människor går att kontrollera och bör underkastas västvärldens strikta
kontroll. Denna premiss faller visserligen på sin egen orimlighet, men pekar ändå mot en skrämmande ahistorisk, eurocentrisk aspekt av Sverigedemokraternas biståndspolitik. En politik som till synes förhåller sig helt ignorant till den historia av västerländsk kontroll, kolonialism och exploatering av globala syd, vars minne är av vikt för att forma dagens relation mellan globala nord och globala syd mot ökad jämlikhet.

Min mening är alltså att Sverigedemokraternas idé om "hjälp på plats" endast är en avpolitiserande, humanitärisk maskering av nationalistiskt, eurocentriskt motstånd mot immigration. Givetvis ska vi söka hjälpa människor "på plats" men inte genom att kategoriskt ställa dem mot flyktingarna som kommer hit och framför allt inte på de nationalistiska, ahistoriska och eurocentriska premisser, som underligger den sverigedemokratiska politiska agendan.

Kristofer Lindh, filosofie kandidat i Global utveckling, Stockholms universitet.