Go to main navigation
Victor.jpg

Debattören Victor Åström tycker att människor bör bli mer oroliga – inte mindre – över världsläget.

Foto: Privat

Debatt

Svar till Isaksson: ”Många stora utmaningar som står för dörren”

I en längre artikel i Omvärlden den 24:e september vill David Isaksson få biståndsbranschen att lyfta blicken kring framtidens bistånd. Ett välkommet initiativ som tyvärr samtidigt missar målet, då Isaksson paradoxalt nog själv tänker för trångsynt. Det skriver statsvetaren Victor Åström.

Isaksson driver tesen att utvecklingen i världen på det stora hela går bra, med minskad fattigdom, teknikutveckling, ökad skolgång och en växande medelklass som exempel. Det stora problemet verkar vara att vår bild av världsläget är dystrare än statistiken säger. Det här har blivit en allt vanligare uppfattning inom biståndet och det är sannolikt delvis ett resultat av framlidne Hans Roslings viktiga livsgärning, som Isaksson själv refererar till.

Jag vill hävda att situationen är precis den motsatta. ”Problemet idag är inte att alltför många är alltför oroade eller uppskrämda, utan att alltför få är det“, som DN:s Björn Wiman uttryckt det.

Om vi bara kommer förbi orosmolnen...

Låt oss ta ett talande exempel. I november 2009 höll Hans Rosling ett uppskattat Ted Talk med titeln: ”Asia's rise - how and when”. Rosling satte ut att, på sitt underbart entusiastiska sätt, försöka spå när Indiens inkomstnivå skulle nå Sveriges. Med hjälp av Gapminders statistik och en rak pil mot framtiden landade han i slutsatsen att ”it will happen precisely the year 2048!” Publiken applåderade entusiastiskt. Förvisso fanns orosmoln på himlen, klimatet uppgavs som ett; men om bara dessa överkoms så…

Problemet är bara detta ”om”.

Indien 2019. Landet har upplevt en av sina varmaste somrar på hundra år. Temperaturer över 40 grader har förekommit. Torkan har slagit ut många skördar och lett till omfattande vattenbrist i landet. Chennai, Indiens sjätte största stad är helt beroende av tankbilar med vattendepåer för att invånarna ska överleva.

Vi fortsätter framåt, och tänker oss världen vid, säg 4 graders global uppvärmning. Ett scenario som med nuvarande framfart inte är helt osannolikt redan vid år 2055-2075 enligt välansedda UK Met Office (Storbritanniens SMHI).

Tittar vi på kartan som togs fram i samband med deras prognos ser vi då att södra Indien kommer vara helt omöjligt att leva i, till följd av extremväder, höjd havsnivå och torka. Övriga delar av landet kommer bestå av ökenmark. Hur otroligt det än framstår så kommer världens då folkrikaste nation alltså behöva omlokalisera stora delar av sin befolkning inom kommande 50 år. Detta är alltså ett möjligt scenario tio år efter Roslings vision om ett Indien i utvecklingsnivå med Sverige.

Länder är inte autonoma enheter

Hur kan två så kvalificerade och båda statistiskt baserade, scenarioanalyser landa i så fundamentalt olika slutsatser? Svaret är att Gapminders populära diagram bygger på statistik som behandlar länder som autonoma enheter. Klimat- och jordsystemforskningen å andra sidan utgår ifrån analyser av hur hela biosfären håller på att förändras av människans påverkan, och hur det i sin tur kommer påverka förutsättningarna för livet på jorden.

Sett i det här ljuset får Isakssons frågeställningar, exempelvis den om vad som händer med utvecklingen i Bangladesh om vi konsumerar mindre, en helt annan typ av svar. Nämligen att vi med all sannolikhet inte ens kommer kunna köpa kläder från regionen, då textilfabrikerna i Dhaka kommer stå under vatten i en relativt snar framtid.

Accepterar vi denna mer grundläggande ansats kring vart världen är på väg, så blir det relevant att även skruva lite på en av Isakssons mest intressanta funderingar, nämligen om vi är för lata och rädda att ställa de svårare frågorna kring vilket bistånd som behövs i olika kontexter. Hur ser ett relevant bistånd ut anpassat till den mer eller mindre apokalyptiska värld som faktiskt väntar oss om vi inte väldigt snart styr bort från vårt fossilberoende?

Ett flertal större utmaningar

Det finns inga enkla svar på den frågan. Framtiden är heller inte huggen i sten. Men oavsett hur våra världsledare väljer att agera de avgörande närmsta åren så går det att skönja ett flertal större utmaningar som står inför dörren, och som i hög grad kommer prägla framtidens bistånd. Låt oss titta på några av dessa:

Migrationen: Höjda havsnivåer, torka och extremväder kommer göra delar av jorden obeboeliga. Enligt FN:s konvention för bekämpning av ökenspridning riskerar världen att ha runt 135 miljoner klimatflyktingar år 2045, enbart till följd av ökenutspridningen.

Försörjningen: Ett förändrat klimat och minskad biologisk mångfald kommer få stora konsekvenser för vår matproduktion. Uppemot 1/3 av jordbruksproduktionen kan komma att slås ut enbart i Afrika och Latinamerika till följd av klimatförändringarna enligt IPCC.

Fattigdomen: Den pågående förstörelsen av våra ekosystem riskerar enligt studier att öka redan existerande fattigdom och ojämlikheter. Världsbanken uppskattar att minst 120 miljoner människor år 2030 kommer ha drivits in i fattigdom som en konsekvens.

Demokratin: Hur kommer responsen se ut i väst när migrationsströmmarna börja tillta på allvar; när kampen om mat kommer hårdna på riktigt? Förmår vi behålla våra öppna samhällen och tron på de mänskliga rättigheterna?

Framtidens bistånd kräver gemensamma krafttag

Utmaningarna ovan är givetvis inget som biståndet ensamt kan hantera. Det krävs gemensamma krafttag från samtliga samhällssektorer. Framtidens stora uppgift för biståndet kommer bli att bidra till att bygga socio-ekologiskt resilienta samhällen, där demokrati, planetära gränser och mänskligt välstånd kan samsas. Som Isaksson själv är inne på kommer det kräva både mod och en rad obekväma beslut, som sannolikt kommer påverka hela grunden för hur vårt bistånd är utformat i nuläget.

För att påbörja resan ditåt kommer jag här med ett modest förslag till Sida: Låt temat för 2020 års Utvecklingsforum bli ”Svenskt bistånd år 2050: Vad behövs och hur kommer vi dit?”

Jag anmäler mig gärna frivilligt till planeringsgruppen.

Victor Åström, statsvetare med 15 år inom biståndssektorn. Arbetar till vardags på Naturskyddsföreningen men skriver här i eget namn.