Go to main navigation
xonchanouri.jpg

”Sverige bör förbjuda allt samröre med ISIS”

"Sveriges i princip obefintliga hantering av återvändande jihadister och militanta islamister måste upphöra. Ovilja, feghet och naivitet kännetecknar svensk säkerhetspolitik inom intern terrorismbekämpning, mer än bristande kunskaper" skriver Xoncha Nouri.  

Nyligen visade det sig att en tonåring i Göteborg hade rest till Syrien för att strida med ISIS. När han återvände till Sverige fick han vård för sina skador. Samtidigt har Säpo bett vederbörande och andra jihadister att höra av sig när de ska lämna landet. Inte nog med att de inte anhålls på svensk mark, skattebetalare bekostar deras vård. Det finns nämligen ingen lagstiftning som kan hindra personer att ansluta till ISIS. 

Konsekvensen av att inte direkt bekämpa militanta islamister i exempelvis Kurdistan, Irak och Syrien blir att västvärlden i större utsträckning måste föra kampen mot dem i sina respektive länder. Sverige ligger långt efter andra europeiska länder när det gäller att hitta och åtala personer som har begått krigsbrott. Under många år har dessutom specifika hot från jihadister inte tagits på allvar. Säpo misstänker nu att 300 svenskar har åkt ned till Syrien och Irak för att ansluta till ISIS. Mörkertalet är stort. Ett dussintal har återvänt till Sverige.

Så här lät det i en intervju med Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, i november 2014: ”Vi har varit lite fega att agera eftersom vi inte sett vad som är religionen och vad som är den extremes vantolkning av religionen. Det är dags nu att vi vågar markera mot extrema krafter…” [sic]. Exakt hur Sahlin vill markera återstår att se.

Det framkommer dock att ett antal städer har lovat terapihjälp till återvändande jihadister. Örebro har redan erbjudit dem praktikplatser. Kommunalrådet Rasmus Persson mötte skarp kritik tidigare i år efter att ha lovat arbete till återvändande terrorister men säger nu att de i första hand ska straffas för de kriminella handlingar som de har begått, därefter ska de få ”stöd till arbete”. Dessa ”sysselsättande åtgärder” anser Persson vara medicinen mot problemet med rekryteringen till ISIS. Han jämför terroristerna med andra arbetslösa genom att tillägga att sådant stöd kommer erbjudas ”på samma sätt som vi gör för många andra ungdomar”. Är dessa åtgärder verkligen lösningen eller har Persson, i sin brist på andra förslag, valt att använda sådana metoder? Är det rationellt eller ”humanistiskt” att särbehandla terrorister?

Denna syn på de återvändande jihadisterna som offer tycks genomsyra en stor del av den politiska kåren. Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra gick nyligen ut med påståendet att de som har värvats till ISIS också har fallit ”offer för våld”.

Visst måste Sverige jobba med förebyggande åtgärder för att motverka terrorism, men att erbjuda sysselsättning och terapi åt återvändande män och kvinnor som har begått terrorbrott är inget annat än ett stort svek mot offren och deras familjer. Ett kraftigt slag i ansiktet på alla som har flytt ISIS hemifrån och som har hamnat i kommuner som Örebro, där ISIS-terrorister samtidigt får hjälp för att de har valt att eventuellt bli ”traumatiserade” av att begå folkmord. Personer som misstänks för terrorrelaterade verksamheter bör prövas och dömas om de är skyldiga. Efter avtjänat straff vore det önskvärt om de utvisades. Inför reseförbud samt dra in passen, givet att de har medborgarskap i ett annat land och inte riskerar dödsstraff eller tortyr. Varför ska Sverige inhysa terrorister och varför ska undantag göras från rättssystemet? 

Dessa personer besitter en vansinnig övertygelse som arbete eller terapi med stor sannolikhet inte kan rubba. Även om ett mycket litet antal personer skulle kunna påverkas så har den övervägande majoriteten varit övertygade om att massmord och sexslaveri är den rätta vägen för att de ska uppnå sina perversa, ideologiska drömmar. De har gjort det aktiva valet att söka upp eller ta emot information om ISIS; de har haft kännedom om vad de kan vänta sig väl på plats. Därefter har de valt att delta i de mest brutala handlingarna mot mänskligheten. Ett sådant beteende ska straffas maximalt, däri ingår inte en ”soft approach”. De är inte jämförbara med vanliga ungdomar som har hamnat i ett utanförskap.

Det är positivt att en statlig utredning pågår för att se över huruvida deltagande i terrorismträning ska kriminaliseras. Det tycks vara självklart att det ska vara förbjudet att träna med terroristorganisationer. Kriminalisering av sådana handlingar är om något en förebyggande åtgärd och borde ha beslutats om för länge sedan.

Dessutom bör Sverige, likt Tyskland, förbjuda allt samröre med ISIS. Det gäller allt från att bära terroristorganisationens symboler, delta i aktiviteter med anknytning till ISIS, till att sprida propaganda i föreningar och via sociala medier. 

Samtidigt bör Sverige hantera de personer som misstänks för krigsbrott i andra sammanhang och som går fria på våra gator. Om de har begått krigsbrott så bör de ställas inför rätta och dömas. Allt annat vore tjänstefel och det är det minsta som Sverige som rättsstat värd namnet kan göra. Risken är även att dessa personer senare slår till på svensk mark och bygger upp sovande terrorceller.

Utredningar i all ära, det gäller nu att skrida till verket för att kommunerna bäst ska kunna bemöta dagens hot. Åtgärder behöver vidtas. Ett steg är att omedelbart se över lagarna. Säpo ska inte vara så pass handlingsförlamad att de ska behöva vänta på (uteblivna) samtal från jihadister och krigsförbrytare istället för att direkt ingripa.

Världen är inte alltid svartvit, men vissa saker är just det. Sverige behöver en mindre dos feghet och mer insikt, pragmatism och hårdhet för att i större utsträckning kunna bekämpa terrorism och militant islamism. Hur långt ska ”humanismen” i Sverige gå innan vi blir ett hot mot oss själva?   

Xoncha Nouri
Erbil, Kurdistan

Xoncha Nouri arbetar som Media- och PR-analytiker på Media- och Informationsdepartementet för Kurdistans regionala regering, men skriver här som privatperson.