Go to main navigation
FN-helikopter lyfter i Västsahara

Att kriget i Västsahara nu blossat upp igen beror till stor del på att FN varit för passiva, menar människorättsaktivister vid Göteborgs Afrikagrupp.

Foto: MINURSO

debatt

”Sverige behöver agera för Västsahara”

Det är återigen krig i Västsahara, till stor del på grund av FN:s passivitet. Det är dags för Sverige att stå upp för den internationella rätten, skriver människorättsaktivisterna Ylva Zetterlund och Sanna Ström.

Den 13 november i år bröts vapenvilan mellan Marocko och Västsahara, efter att marockanska styrkor gått in i buffertzonen i området Guerguerat. En zon som varken militära styrkor från Marocko eller den västsahariska befrielserörelsen Polisario får beträda. 

Överträdelsen är en allvarlig kränkning av 1991 års avtal om vapenvila. Efter nästan 30 år av dödläge och tyst konflikt är alltså kriget tillbaka. 

Det är ett krig som kan få enorma konsekvenser om omvärlden inte agerar. Det är dags att visa att Sverige är ett land som står upp för internationell rätt, och västsahariernas rätt till frihet. 

FN:s passivitet har lett oss hit

Som villkor för vapenvilan beslutades att FN skulle genomföra en folkomröstning där västsaharierna själva skulle få rösta om sin självständighet. I snart 30 år har de satt sin tilltro till denna FN-process. Genom fredliga protester och demonstrationer har människor tålmodigt väntat på en fredlig lösning på konflikten, utan resultat. 

”Passiviteten från FNs säkerhetsråd har uppmuntrat ockupationsmakten Marocko att bryta mot avtalet om eldupphör", säger Aminatou Haidar, 2019-års pristagare av Right Livelihood Award, även kallat det alternativa Nobels fredspris. 

Under lördagen den 14 november meddelande Brahim Ghali, ledare för den västsahariska befrielserörelsen Polisario, att vapenvilan officiellt är över. Kriget är ett faktum.

Stor oro för den västsahariska civilbefolkningen

Vi är mycket oroade för den västsahariska civilbefolkningen, både i de ockuperade delarna och i flyktinglägren i södra Algeriet, där stora delar av folket befinner sig i exil. Situationen i det ockuperade området är akut. Redan innan krigets utbrott utsatte Marocko civilbefolkningen, journalister och människorättsförsvarare för systematiska trakasserier, frihetsberövande, tortyr och hot

Från Västsaharas huvudstad El Aaiún kommer nu vittnesmål, bland annat från medieorganisationen Equipe Media, om stark militär närvaro och civilklädd marockansk polis som letar efter, frihetsberövar och trakasserar västsaharier. Flera aktivister har fått sina hem omringade av marockansk polis.

I förra helgen stoppades bröllopet mellan journalisterna Nazha el Khalidi och Ahmed Ettanji, då polis förhindrade både gäster och brudpar att komma in och ut ur respektive hem under två dygn. I samma vecka förbjöds även den västsahariska människorättsförsvararen Aminatou Haidar, efter en månad av polisövervakning, av marockanska myndigheter att resa ut från flygplatsen i huvudstaden El Aaiún till Kanarieöarna. 

Den 13 november skrev Aminatou Haidar:

“FN måste agera innan det är för sent. Vi, den västsahariska civilbefolkningen i ockuperat område, kommer att vara de första offren.”

Vi är lika oroade för situationen i flyktinglägren i Algeriet där människor bott i 45 år. Situationen där är redan mycket ansträngd, med begränsad tillgång på rent vatten och näringsrik kost. 

Den globala pandemin har ytterligare ansträngt läget i lägren, som är totalt beroende av omvärldens stöd för basala nödvändigheter såsom sjukvårdsutrustning. Detta är alltså bassituationen för ett folk som nu möter krig.

Från flyktinglägren hörs oro men framförallt hopp om att friheten kan vara inom räckhåll. Vi ser ett folk som är redo att dö för sitt land. Föräldrar som tar avsked från sina barn, som säger hejdå till sina fäder när dessa åker till befriat område för att skydda gränsen. Nu finns det ingen återvändo, sägs det. 

Sverige har historiskt värnat internationell rätt och stått upp för det västsahariska folkets rätt till självbestämmande och avkolonialisering. Det är en av de tyngsta principerna inom internationell rätt. 

Nu, mer än någonsin, behöver Sverige agera och inta en stark position kontra FN och EU. Och fördöma Marockos våldshandlingar. 

Innan det är för sent.

Ylva Zetterlund och Sanna Ström
människorättsaktivister, Göteborgs Afrikagrupp