Go to main navigation
Bild på Erik Jennische.

Erik Jennische är Latinamerikachef på Civil Right Defenders. Han skulle gärna se ett mer uttalat samarbete mellan Sverige och EU i Latinamerika.

Foto: Civil Rights Defenders

debatt

”Sveriges strategier för Latinamerika saknar samordning med EU”

Sveriges insatser i Latinamerika riskerar att förlora kraft utan samordning med EU. Civil Rights Defenders Latinamerikachef, Erik Jennische, ser ett problem med att regeringen valt att utelämna EU i sina fem nya strategier för internationellt utvecklingssamarbete i regionen.

I de fem biståndsstrategier gentemot Latinamerika som regeringen antog i början av maj är EU helt frånvarande, trots att svensk utrikespolitik dagligen samordnas med de andra medlemmarna i EU och med EU:s egen utrikesförvaltning. Därmed riskerar svenska insatser att förlora den kraft som samordningen skulle innebära. 

När EU:s representant i utrikesfrågor Josep Borrell pratade med Colombias president Ivan Duque i slutet av maj med anledning av de protester som pågått över hela landet sedan slutet av april, hade han hela EU bakom sig. De 27 medlemsstaterna delade hans oro över det oproportionerliga våldet protesterna mötts av. 

EU:s medlemsstater stod bakom hans budskap att de ansvariga måste ställas till svars, men de var också eniga om att EU ska bistå Colombia i att finna lösningar på den ekonomiska kris som pandemin bidragit till och den politiska kris som protesterna är en del av.

Ett starkt och samordnat stöd från hela EU kan vara avgörande för en konstruktiv lösning på den farliga situation Colombia befinner sig i. 27 enskilda försök att bidra till en lösning skulle däremot sannolikt få negativa konsekvenser.

Behovet av samordning inom EU är uppenbart i utrikespolitiken, men en insikt som saknas i regeringens fyra bilaterala biståndsstrategier för Bolivia, Colombia, Guatemala och Kuba, samt i den nya regionala strategin för hela Latinamerika. Strategierna gäller för perioden 2021 till 2025.

Problemet med strategierna är däremot inte vad som står i dem. Tvärtom, de har alla demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstat som övergripande mål. Alla strategierna lägger dessutom stor vikt vid könsrelaterat våld och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, och vid klimat och biologisk mångfald.

Strategin för Bolivia betonar bland annat stödet till medborgarnas politiska påverkan och ansvarsutkrävande. I Colombia ska stödet främja genomförandet av fredsavtalet med vänstergerillan FARC från 2016, och stärka skyddet för människorättsförsvarare. 

I Guatemala läggs fokus på arbetet mot korruption och stöd till ursprungsbefolkningen. Och på Kuba får stödet endast gå till aktörer som har vilja och förutsättningar att bidra till öppenhet och mänskliga rättigheter. Inget budgsetstöd får gå till representanter för staten eller myndigheterna.

Den regionala strategin lägger fokus på de omfattande migrationsutmaningarna på kontinenten, som förvärrats snabbt de senaste åren på grund av människorättskatastrofen i Venezuela. Men som ingalunda är ny, utan har pågått länge på grund av avsaknaden av frihet, utveckling och säkerhet i Centralamerika och Kuba.

Dessutom framgår det tydligt att Sverige inte kommer bidra till förändring utan ett omfattande stöd till latinamerikanska människorättsorganisationer och andra aktörer i det civila samhället. Inriktningen på strategierna är alltså positiv.

Problemet med strategierna är vad som inte finns med. Där står inget om hur det svenska stödet ska samordnas med EU:s bistånd och politik gentemot regionen. EU nämns inte i någon av dem. 

Sverige bidrar till finansieringen av EU:s omfattande bistånd i regionen och har inflytande över hur stödet och politiken utformas. Och just för att målen med stödet – demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstat - är så politiskt, blir relationen till EU:s insatser än viktigare.

EU:s handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati 2020–2024, som antogs i höstas, har till exempel fem tydliga prioriteringar, som de svenska strategierna med lätthet skulle kunnat knyta an till:

  • Skydda och stärka individer; 
  • Bygga motståndskraftiga, inkluderande och demokratiska samhällen; 
  • Främja ett globalt system för mänskliga rättigheter och demokrati; 
  • Utnyttja möjligheterna och möta utmaningarna som kommer med ny teknologi;
  • Leverera genom att arbeta tillsammans.

En annan aspekt som saknas i strategierna är faktumet att EU har ett associationsavtal med Guatemala och de fem andra spansktalande länderna i Centralamerika, ett avtal om politisk dialog och samarbete med Kuba, och ett frihandelsavtal med Colombia, Ecuador och Peru – som Bolivia kan ansluta sig till. EU har dessutom ett omfattande biståndsavtal med Bolivia. 

Alla dessa avtal har skrivningar om mänskliga rättigheter, utrymme för civilsamhället att samarbeta politiskt med EU och dess medlemsstater, och vägar in till EU:s biståndsmedel. 

När de svenska strategierna inte hänvisar till EU:s bistånd, handlingsplanen för mänskliga rättigheter och demokrati, och enskilda avtal med länderna i regionen, finns det risk för att svenska och latinamerikanska organisationer som får stöd från strategierna bortser från dem. Därmed kan de inte dra nytta av de vägar för påverkan och finansiering som dessa avtal och planer erbjuder. 

Om svenska och latinamerikanska organisationer i stället uppmuntrades att använda EU:s politik och insatser i Latinamerika för att förstärka sin egen verksamhet, skulle de nå långt mer positiva resultat än om de bara lutar sig mot svensk finansiering.

Erik Jennische, chef för Civil Rights Defenders Latinamerikaavdelning