Go to main navigation

REPLIK

”Ta islamismen på allvar!”

De militanta islamistiska grupperna ökar sitt inflytande i regionen och det finns bevis för att de rekryterar ur lägren i Tindouf. Detta är ett reellt problem som Polisario bör ta på allvar. Det skriver terrorforskaren Magnus Norell i ett inlägg in den pågående debatten om Västsahara.

Den svenska regeringens beslut att inte erkänna Västsahara har givit upphov till en delvis affekterad debatt. Senast på dessa sidor där journalisten Bengt G. Nilssons analys kritiserats av Lena Thunberg och Polisarios representant i Sverige, Aliyen Kentaoui.

Bortsett från frågan om Polisarios erkännande har debatten även satt fingret på frågan om när ett erkännande är befogat, och i så fall av vilka skäl. De kriterier som Sverige satt upp för att erkänna nya statsbildningar innefattar bl. a att ett integrerat territorium ska kontrolleras av den nya regimen. Det kriteriet gäller inte Polisario och Västsahara. Men det gällde inte när regeringen erkände Palestina heller. Så de juridiska skäl som finns kan naturligtvis bortses ifrån av andra skäl. I fallet med Palestina var det utsagda motivet att stödja palestinierna genom att ge dem en plattform (en stat) som skulle ge en mer ”jämlik” position gentemot Israel. Och, som visats av det palestinska beslutet, ett erkännande kan ha helt motsatt effekt än det tilltänkta.

Till det Kentaoui och Thunberg tar upp, och kritiserar Nilsson för, är korruptionen, stöd till islamister via lägren i Tindouf, samt den algeriska kopplingen hos Polisario, samtliga frågor som berör den strategiska situationen i Sahel. Nilsson hänvisar till den OLAF-rapport som kom förra året som tydligt visade på ett mycket omfattande, utbrett och mångårigt försnillande av bistånd till flyktingarna i Tindouf. Att ledande företrädare inom Polisario, i samarbete med algeriska ämbetsmän och politiker, i flera år missbrukat internationellt stöd går inte att vifta bort med att kalla det för ”lögnaktiga uppgifter”. Att korruptionen således är utbredd är ett problem som bör bemötas med konkreta åtgärder, inte genom att insinuera att Nilsson går Marockos ärenden.

Frågorna om stöd till islamistiska grupper i Tindouf, samt det algeriska inflytandet över Polisarios läger, tangerar också större frågor. För oss som följt hur militanta islamistiska grupper ökat sitt inflytande i regionen råder det ingen tvekan om att t.ex. al Mourabitoun rekryterat ur lägren i Tindouf. Detta är något som även representanter för Polisario erkänt, om än inte i öppna fora. Som Thunberg skriver har marockansk propaganda gjort mesta möjliga sak av detta faktum, och ibland kraftigt överdrivit antalet. Men det är inte mindre korrekt för det. Hela regionen brottas med de konflikter som islamisternas utbredning har medfört, och södra och sydvästra Algeriet tillhör de områden som drabbats värst. Också detta är ett reellt problem som Polisario bör ta på allvar. Liksom det faktum att den kontroll som Algeriet har över vad som försiggår i lägren kraftigt försämrat möjligheterna för Polisario att utveckla och förbättra det demokratiska underskott som ett 40-årigt maktinnehav medfört. Det finns flera andra sahariska organisationer som också representerar människorna i området. Att utesluta dessa till förmån för endast en, är knappast i enlighet med högtravade ord om självständighet och demokrati.

Slutligen frågan om Algeriets mer långsiktiga och strategiska mål med att stödja Polisario. Det kan rimligen inte vara någon överraskning att Algeriet främst strävar efter att hålla tillbaka Marocko i regionen. Den konflikten är gammal och att Algeriet gärna såg en chans till Atlanthamnar och ökat inflytande söder om Marocko tillhör grundkursen i politisk kunskap om Sahel och nordvästra Afrika. Algeriet stöder inte Polisario för att ”de har rätt”, utan för att det gynnar Algeriets intressen. Där har nog dessvärre Nilsson rätt i att ett självständigt Västsahara, i dagens läge, skulle vara helt beroende av Algeriet.

Inget av detta motsäger ett självständigt Västsahara, om det är vad folk till slut önskar sig. Men saken är nog komplicerad, utan att debattörer behöver skyla över reella problem som korruption och islamitiskt våld. Sådana diskussioner gynnar knappast de människor i regionen som till syvende och sist är de som måste fatta de avgörande besluten om vilken framtid de vill ha.

 

Magnus Norell