Go to main navigation
anders-ostman.jpg

Anders Östman, mångårig före detta medarbetare på Sida, lyfter OECD:s skarpa kritik mot svenskt bistånd, något han menar har försvunnit i hyllningskören.

Foto: Privat

debatt

Underton av skarp kritik i OECD:s analys av Sveriges bistånd

Det finns en underton av skarp kritik i OECD:s analys av Sveriges bistånd, trots påståendet att Sverige är duktig men lite udda fågel i biståndsvärlden. Det liknar svaret korrekta och artiga engelsmän ofta lämnar när de anser du talar strunt: ”it’s very interesting”.

I utvärderingen från OECD-DAC framhålls att Sverige har en stor förkärlek för FN-organ och ofta i form av icke-öronmärkt kärnstöd. Ett sådant stöd är inte mycket annorlunda än det budgetstöd Sverige en gång i tiden hade som en viktig ingrediens i dåtidens landstrategier.

Det togs tyvärr bort med hänvisning till att budgetstödet inte tog hänsyn till korruption, demokrati och mänskliga rättigheter i mottagarländerna och att framförallt UD inte klarade av, saknade kompetens eller av partipolitiska skäl inte ville föra en seriös diskussion om värdet av det på hemmaplan.

Vidare säger OECD att Sverige kanaliserar i betydligt mindre utsträckning sitt bistånd via mottagarländernas egna offentliga system, eller via näringslivet. Att budgetstödet därefter i utvärderingar har framhållits som en biståndsform med stor betydelse för fattigdomsbekämpningen talas det tyst om i dag (se exempelvis rapport från Expertgruppen för biståndsanalys, EBA).

Istället har vi fått ett bistånd som kännetecknas av spretiga strategier och tematiska prioriteringar där få – trots alltmer komplicerade utvärderingssystem och finansiella instrument – har någon riktig kontroll om "projektiseringen" av biståndet inte leder till att dubbla anslag ges projekten – samt att Sverige försöker göra allting på samma gång.

Detta är en skarp och allvarlig kritik riktad mot svenskt bistånd av OECD, som tycks ha gått förlorad i hyllningskören.

Vad OECD inte säger, säkert av artighetsskäl, är att många FN-organ brottas både med allvarliga korruptionsproblem inom organisationerna själva och med de mottagarländer de samarbetar med. I många fall från min horisont i Afrika är de större och allvarligare än de Sverige hade att beakta och brottas med när budgetstödet och landstrategierna fanns.

Dessutom har civilsamhällesorganisationerna som genomför biståndet ökat kraftigt vilket många gånger kan vara både effektivt och berättigat, men många av dessa har begränsad kompetens och kapacitet att administrera och följa upp sina projekt och insatser. Att sedan Sida ska följa upp och utvärdera dessa kan även det ses som dubbelarbete och genererande ökande administrationskostnader.

Det går inte heller att komma ifrån att många av dessa organisationer styrs av egenintressen, som naturligtvis påverkar framförallt Sidas prioriteringar och bidrar till spretigheten. Dessutom har mottagarlandets perspektiv och prioriteringar skjutits mer i bakgrunden och en tilltagande etnocentricitet i synen på dessa fått bli mer dominerande, vilket bland annat kommer till uttryck i det så kallade demokratibiståndet, som, om jag får ta Afrika som exempel, är mycket ineffektivt och fullt av korruptionsproblem.

Fattigdomsbekämpningen har fått stryka på fot för en inhemsk och europafixerad demokratidebatt. Allmänt är säkert kännedom och kunskaperna om mottagarländerna på Sida och UD stor i dag, men djupet är ofta frånvarande. Säkerhetsåtgärder och därmed ökad isolering från det omkringliggande samhället, anställningsvillkor och -regler har gjort att den utsända personalen i dag har begränsade möjligheter att verkligen lära känna de samhällen biståndet ska verka i.

Till sist, att bemanningen och kompetensen på både Sida och UD behöver öka kan säkert vara en riktig iakttagelse, men då bör svenskt statligt bistånd också ta tillbaka en stor del av det stöd, framförallt det som går under beteckningen utvecklingsbistånd och som i dag kanaliseras genom multilaterala organisationer och civilsamhällesorganisationer.

Anders Östman, pensionerad Sida-medarbetare