Go to main navigation
inge-gerremo.jpg

Inge Gerremo, konsult i globala livsmedelsfrågor med fokus på Afrikas, har läst DN-medarbetarna Anders Bolling och Erik Esbjörnsson bok "Miljardlyftet – Så förändras världen av ett växande Afrika".

Foto: Privat

DEBATT

Vad kan få de afrikanska länderna att lyfta?

Visst finns stor potential i de afrikanska länderna, men auktoritära ledare står i vägen för utvecklingen. För att lyfta krävs modernisering av såväl politik som lantbruk, skriver Inge Gerremo.

I höstas utkom DN-medarbetarna Anders Bolling och Erik Esbjörnsson med boken Miljardlyftet – Så förändras världen av ett växande Afrika. I en intervju i Omvärlden 11 februari berättar författarna om sin bok. De vill med den på olika sätt inge hopp om vad vi kan förvänta från en kontinent med sina 55 länder som hittills slirat betänkligt i sin utveckling sedan självständigheten för drygt 50 år sedan.

Vad kan vi förvänta oss av länderna i Afrika, när befolkningen – nu en miljard – gradvis kan räkna med att nå fyra miljarder och tillsammans med Asien blir de två stora giganterna på vår planet?

Betydligt mer bekymrad

Själv är jag, med lång erfarenhet av utvecklingen i Afrika, betydligt mer bekymrad över de allmänna utvecklingstendenser vi hittills sett och ser i de flesta afrikanska länder. Dagens afrikanska ledare ger knappast intryck av att kunna skapa den utveckling Bolling och Esbjörnsson tycker sig se.

Jag tänker på ledare som Yoweri Museveni i Uganda, som aldrig tycks släppa makten eller den nye ledaren för Zimbabwe, Emmerson Mnangwa, som tycks gå i samma fotspår som sin företrädare, Robert Mugabe.

Här finns givetvis glädjande undantag, som till exempel chefen för den afrikanska utvecklingsbanken Akinwumi Adesina och ett antal andra yngre insiktsfulla ledare för olika inflytelserika institutioner. I några fall gäller det också ledare för länder såsom Etiopien med den nye premiärministern Abiy Ahmed.

De flesta av dagens ledare har dock hittills inte lyckats bryta med dagens traditionella strukturer som grund för sin regeringsbildning. Inte heller har civilsamhället kunnat utveckla organisationer i hela samhällets tjänst och med vidare perspektiv än den egna etniska gruppen.

Fanns goda förutsättningar

Efter senare decennier med mestadels eländesrapportering om Afrikas situation är boken samtidigt ett i hög grad vällovliga försök att ge en annan bild. Det går utan tvekan att peka på ett antal fenomen under senare tid som inger hopp. Där finns inte bara fattiga människor utan också en växande medelklass, som kan utgöra en nödvändig motor för utvecklingen. Den syns tydligt i länder som Etiopien, Kenya och Ghana.

I de flesta av länderna fanns redan inledningsvis goda förutsättningar att utveckla det som varje annat land hittills behövt för att lyfta sig ur fattigdom, det vill säga lantbruket. Samtidigt växte i vår del av världen tron på frihandelns möjligheter. Den insikten växte fram i länder som redan passerat det stadium de afrikanska länderna då befann sig i. Där behövde man med nödvändighet främst utveckla sitt inhemska lantbruk utan alltför stor konkurrens från ett allt effektivare lantbruk i omvärlden.

I Europa hade samtidigt en framgångsrik europeisk lantbrukspolitik, CAP, passerat de självförsörjningsbehov vi främst velat nå under efterkrigstiden för att i stället producera betydande överskott av olika basvaror. Liknande tendenser fanns i Nordamerika. De afrikanska länderna kom därmed att ”översköljas” av möjligheter att importera billiga livsmedel eller få dem i form av livsmedelsbistånd.

Mycket gick i stå

Vad var lättare för en trängd tanzanisk finansminister, för att ta ett exempel, än att beställa en sändning med vete, mjölkpulver etc, fritt i hamnen i Dar es Salaam, än att mödosamt tillsammans med övriga berörda ministerier, myndigheter och företrädare för bönderna, bygga upp den nödvändiga infrastruktur som krävdes för den egna livsmedelsproduktionen. Mycket av detta gick därmed i stå, det afrikanska lantbruket kom att stampa på ungefär samma nivå.

Insikten om behovet av en inhemsk lantbrukssektor och effektiv matproduktion är det mest glädjande när jag läser Bollings och Esbjörnssons bok. Det är angeläget att de afrikanska länderna nu åter aktiverar den utvecklingen med lantbruket som grund. Tidigare skedde det dock oftast med begränsad entusiasm från dåtidens ledare som hellre ville satsa på en industriell utveckling och lämna lantbrukssektorn bakom sig. Den verkade mest påminna dem om de enkla och fattiga förhållanden de ofta kom ifrån. 

Tyvärr tycks vi under senare år ha delat en hel del av den inställningen också inom ramen för svensk biståndspolitik. En något större insikt om de areella näringarnas grundläggande betydelse tycks dock vara på gång, inte minst nu i klimatdiskussionens fotspår.

Fyra miljarder vid 2100

Dagens och framtidens afrikanska ledare måste på allvar ta sig an frågan om hur man inom kontinentens gränser ska kunna försörja en befolkning som ser ut att kunna uppgå till fyra miljarder vid nästa sekelskifte och där större delen kommer att bo i städer.

Hoppfulla tecken för att nå en för flertalet positiv utveckling utgör den växande medelklassen med allt högre utbildning som kan gå före och kräva ökat inflytande, en yngre generations framväxt som, förhoppningsvis, är mindre bunden till det traditionella samhället och ett civilsamhälle där olika samhällsintressen kan komma till tals.

Kring de här frågorna bör också vi, såväl inom EU i sin helhet som i Sverige, kraftsamla vårt stöd i första hand för afrikanernas egen skull men också för vår egen och planetens överlevnad.

Inge Gerremo
är konsult i globala livsmedelsfrågor med fokus på Afrikas utveckling