Go to main navigation
martin-uggla-privat.jpg

Martin Uggla, ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter.

Foto: Anders Mattsson

debatt

Var går anständighetens gräns i biståndspolitiken?

Den inrikespolitiska situationen i Sverige har väckt viktiga frågor om grundläggande demokratiska värderingar och anständighet. En motsvarande diskussion bör föras på utrikespolitikens område, inte minst när det gäller biståndet och dess mottagare.

Svensk inrikespolitik präglas som bekant sedan flera år av Sverigedemokraternas frammarsch och övriga opinionsbildande aktörers försök att hantera denna. Det finns en påtaglig oro för en utveckling där främlingsfientlighet och extremism normaliseras, och där respekten för demokrati och alla människors lika värde ifrågasätts.

Inför det nyss hållna valet ställdes dessa frågor på sin spets. I valrörelsen markerade många sitt avståndstagande från rasism och stöd till demokratins grundläggande spelregler. Det talades bland annat om ett ”värderingsval” och en ”anständighetens gräns” i fråga om vem man kan tänka sig att stödja och samarbeta med. Och det allmänna intrycket är att det trots stora meningsskiljaktigheter i politiska sakfrågor finns en gemensam demokratisk värdegrund som åtminstone de sju traditionella riksdagspartierna är eniga om.

I princip råder motsvarande enighet inom utrikespolitiken. Regeringar av olika färg har med jämna mellanrum presenterat styrdokument och andra avsiktsförklaringar där demokrati och mänskliga rättigheter getts en central roll. I en regeringsskrivelse härom året fastslogs exempelvis återigen att ”mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer ska genomsyra hela den svenska utrikespolitiken”.

Men samtidigt som engagemanget för demokrati och mänskliga rättigheter lyfts fram officiellt, ser vi gång på gång hur det svenska biståndet följer andra principer. Belarus är i detta sammanhang ett tydligt exempel.

Diktatorn Aljaksandr Lukasjenka styr landet med järnhand sedan 24 år tillbaka. Hans regim begår kontinuerligt grova brott mot de mänskliga rättigheterna, oliktänkande fängslas och utsätts för tortyr. Mord på framstående oppositionspolitiker har kunnat kopplas till presidentens närmaste krets. Samtliga politiska val sedan Lukasjenka kom till makten 1994 har präglats av fusk och manipulation. Listan på övergrepp kan göras lång, och hela statsapparaten står under presidentadministrationens strikta kontroll. Dess olika grenar medverkar dessutom aktivt i sina respektive roller i regimens repression.

Ändå pumpar Sida regelbundet in miljontals kronor i projekt där statliga belarusiska aktörer är djupt involverade i styrning och genomförande, i vissa fall utgör de till och med förmånstagare.

Den exakta fördelningen är okänd för utomstående, då Sida valt att sekretessbelägga dessa uppgifter. Men att den belarusiska regimen är nöjd framgår bland annat av belarusiska statliga massmediers rapportering om det möte som nyligen ägde rum på Sida mellan ansvariga tjänstemän och Belarus Sverigeambassadör Dzmitryj Mirontjyk. Ambassadören tackade där Sida för stödet och såg fram emot framtida gemensamma projekt ”av ömsesidigt intresse”.

Det svenska biståndet till statliga belarusiska aktörer är problematiskt. I flera fall ges höga tjänstemän med ansvar för allvarliga människorättsbrott inflytande över insatsernas genomförande. Svenskt stöd ges exempelvis till universitetsinstitutioner som relegerar regimkritiska studenter. Belarusiska skatte- och arbetsmarknadsdepartementet – båda mottagare av svenskt bistånd – är också aktivt involverade i förföljelsen av oliktänkande, senast i samband med införandet av den människorättsvidriga så kallade parasitskatten. Lokala myndigheter som får stora pengar till miljöinsatser ignorerar kritiska synpunkter från oberoende miljöorganisationer och allmänheten, och fungerar dessutom som repressionens verktyg på lokal nivå.

Även om de svenskfinansierade insatserna i sig själva inte är en del av repressionen, stärker de alltså aktörer som står för densamma. Att Lukasjenkaregimen har intresse av svenska pengar är således begripligt.

Men vari ligger det svenska intresset att indirekt stödja en diktaturregim som Lukasjenkas? Och var går anständighetens gräns i detta sammanhang?

Sida brukar försvara det aktuella stödet med att man verkar på lång sikt och försöker göra det via så kallade förändringsaktörer. Problemet med det resonemanget är att några sådana förändringsaktörer inte finns – för att de inte tillåts finnas – inom den belarusiska statsapparaten. Vad som finns är i bästa fall kappvändare som deltar i regimens repression för att sedan efter en eventuell demokratisk förändring byta sida och då hävda att de egentligen alltid varit demokratiskt sinnade. Att sätta sitt hopp till den kategorin tjänstemän är emellertid varken effektivt eller moraliskt försvarbart.

Demokratisk förändring kan bara åstadkommas av dem som står upp för demokratin, och det är därför också dessa krafter som uteslutande bör få ta del av det svenska biståndet. Att fortsätta förse diktaturregimer och deras underordnade med stöd gör i stället diktaturen starkare.

De grundläggande värderingar som de demokratiskt sinnade aktörerna nu värnar i inrikespolitiken måste vara vägledande också när det svenska biståndet fördelas. Regimer som uppvisar totalt förakt för demokrati och mänskliga rättigheter bör helt enkelt inte komma i fråga som biståndsmottagare. Svårare än så behöver ett anständigt ställningstagande inte vara.

Martin Uggla, ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter