Go to main navigation
Kåre Johard, Sida

Kåre Johard om att WTO-systemet kan spela en viktig roll för hållbar utveckling.

Foto: Privat

DEBATT

Viktigt att inte WTO urholkas

De minst utvecklade länderna kan inte marginaliseras mer. Därför behövs en stark Världshandelsorganisation. Kåre Johard hoppas att det pågående ministermötet i Buenos Aires ska leda till att utvecklingsländerna blir kvar och jobbar mer proaktivt inom WTO.

Det blåser starka politiska vindar som vill gå från multilateralt samarbete mot mer nationalistiska eller bilaterala lösningar. Samtidigt blir de minst utvecklade länderna alltmer marginaliserade inom världshandeln. För att ändra på detta krävs att vi utvecklar snarare än kringgår det globala handelssystemet. För det första måste världens regeringar visa att man menar allvar med en utvecklingsinriktad förhandlingsprocess. För det andra måste utvecklingsländer använda förhandlingarna mer proaktivt. Men det finns positiva signaler och världen har mycket att vinna på att det globala handelssystemet inte urholkas ytterligare.

Inför framtagandet av Agenda 2030 lät tankesmedjan Copenhagen Consensus Center en rad nobelpristagare och framstående forskare ta fram bedömningar av miljömässiga, sociala och ekonomiska effekter av olika politiska åtgärder. Ett sådant stack ut: för varje amerikansk dollar spenderad på ett fullständigt eliminerande av globala handelshinder skulle världen tjäna mer än 2000 dollar. Detta bedömdes vara en tjugo gånger större effekt än den från någon annan insats och skulle leda till häpnadsväckande 160 miljoner färre människor i extrem fattigdom år 2030. Med andra ord har diskussionerna i WTO en potentiellt mycket viktig påverkan för världens mål om att utrota den extrema fattigdomen, vilket också tydligt återspeglas i Agenda 2030 och de Globala målen för hållbar utveckling där handel är ett viktigt medel för fattigdomsminskning.

Faktum är att inget land har lyckats få till en långsiktig fattigdomsminskning utan att använda handeln som ett verktyg. Det betyder inte att handelsliberaliseringar per automatik ger enbart positiva resultat. Gemensamt för de senaste decenniernas framgångsexempel vad gäller fattigdomsminskning, såsom Sydkorea, Taiwan, Kina, Vietnam och Kambodja, är att de alla har använt hemodlade policylösningar men att ökad handel har varit ett grundfundament i alla fallen.

Jag vill peka på tre aspekter som visar att WTO-systemet kan spela en konstruktiv roll för hållbar utveckling. För det första har det faktiskt hänt en del upplyftande saker på sistone och 2017 trädde det kanske mest utvecklingsvänliga WTO-avtalet hittills ikraft, nämligen det om handelsprocedurförenklingar (Trade Facilitation Agreement). Analyser har visat att utvecklingsländer är de som kommer att tjäna absolut mest på mer effektiva handelsprocedurer och exporten från enbart nya företag i de minst utvecklade länderna beräknas öka med upp till 35 procent i och med detta avtal. Vad som är speciellt är att dessa länder får sätta sina egna tidsplaner för att implementera avtalet och det innehåller en mekanism för att hjälpa dessa länder att hitta finansiering och samordna givare för reformerna som krävs. Detta är element som man bör titta noggrant på för framtida avtal.

För det andra har regeringar långsamt börjat inse att man inte kan bara kan arbeta med handelspolitiken åtskild från andra politikområden. De senaste åren har det förts en viktig debatt kring globaliseringens effekter på sysselsättning, arbetsvillkor och inkomstskillnader. Därtill kommer att de frågor som diskuteras inom WTO har att göra med utfasning av fiske- och fossilbränslesubventioner, marknadsstörande jordbruksstöd och att göra världshandeln mer inkluderande – det vill säga att hänsyn tas till jämställdhets- och småföretagaraspekter och att de utvecklade länderna stärker sina åtaganden att hjälpa de allra fattigaste att integreras i världshandelssystemet. Med andra ord har WTO-systemet en potentiellt enormt viktig roll att spela för inte bara möjligheter till ökad handel i sig utan för genomförandet av många olika mål under Agenda 2030.

Slutligen är WTO-systemet, trots sina brister, det bästa vi kan hoppas på vad gäller fattiga länders möjlighet att påverka den globala handelspolitiken. Visst är det långsamma processer och inte alltid tillräckligt utvecklingsvänliga resultat, såsom i de flesta multilaterala sammanhangen när alla medlemsländer måste komma överens. Men kritikerna måste komma ihåg att detta inte är skäl till att fattiga länder borde bryta sig loss. WTO-systemet är nämligen fortfarande mer demokratiskt än de bilaterala och regionala handelspolitiska förhandlingarna där maktobalansen är tydligare. Fragmenteringen bland dessa riskerar att urholka fördelarna för utvecklingsländer, då exempelvis ursprungs- och tekniska regler skiljer sig åt vilket riskerar att skapa ytterligare handelshinder. Om inte de minst utvecklade länderna mer proaktivt använder WTO till att driva sina prioriteringar kommer fragmenteringen att öka, och de utvecklade länderna kommer att sluta avtal sinsemellan som inte har de fattigas perspektiv i åtanke. Inom WTO-systemet finns däremot speciella instrument – såsom särskild och differentierad behandling för de minst utvecklade länderna – som i teorin säkerställer speciell hänsyn, även om dess efterlevnad måste stärkas.

Utvecklingssamarbetet spelar en viktig roll i att stötta de minst utvecklade länderna att identifiera sina förhandlingsprioriteringar, att förstå sig på de ofta tekniska förhandlingstexterna i handelspolitiken, samt att säkerställa att de faktiskt sitter med och spelar en aktiv roll vid förhandlingsbordet. Ökat marknadstillträde är dock inte tillräckligt. Överenskommelser i WTO kommer inte kunna få betydelse för fattigdomsminskning om det inte finns en kapacitet inom näringslivet och småföretag att utnyttja reformerna, om inte positiva jämställdhetseffekter av dem kan säkerställas eller om de inte är kopplade till arbetsmarknads- och socialpolitiska åtgärder. Här spelar också utvecklingssamarbetet en enormt viktig roll. Men skulle WTO-systemet urholkas ytterligare kommer de minst utvecklade länderna förlora mest och förutsättningarna för att uppnå de Globala målen för hållbar utveckling och eliminera extrem fattigdom slås undan. 

Kåre Johard