Go to main navigation
Under sista veckan i april hölls International Civil Society Week 2016 i Colombia. Runt 900 företrädare för civilsamhällesorganisationer över hela världen deltog. Bilden är tagen i samband med mötet, Danny Sriskandarajah är nummer två från vänster.

Under sista veckan i april hölls International Civil Society Week 2016 i Colombia. Runt 900 företrädare för civilsamhällesorganisationer över hela världen deltog. Bilden är tagen i samband med mötet, Danny Sriskandarajah är nummer två från vänster.

Foto: Constanza Vieira/IPS

debatt

”Vi måste förändra oss själva innan vi kan förändra världen!”

Världen över sker allvarliga hot och övergrepp mot aktiva inom det civila samhället. Men samtidigt som vi agerar kraftfullt mot detta måste organisationerna också självkritiskt se över sitt eget sätt att verka. Det skriver Danny Sriskandarajah, generalsekreterare för det globala nätverket CIVICUS.

I över hundra länder runt om i världen sker idag allvarliga hot mot medborgerliga friheter, finansieringskällor för det civila samhället sinar och många av dem som vågar säga sanningen tystas. Nyligen skedde två mycket brutala mord på välkända aktivister, Berta Cáceres i Honduras och Sikhosiphi Rhadebe i Sydafrika.

Men samtidigt som vi måste protestera och agera kraftfullt mot dessa intrång i de medborgerliga fri- och rättigheterna, behöver vi också ägna oss åt självreflektion. Efter att i tre år ha arbetat för CIVICUS och träffat hundratals medlemmar från hela spektrat av organisationer så tror jag att branschens interna utmaningar – både de som diskuteras öppet och de som lämnas osagda - är lika viktiga som alla yttre hot.

Många av dessa utmaningar beror på den stora obalansen i fördelningen av makt, resurser och synlighet inom det civila samhället: en obalans mellan stora och små organisationer, mellan organiserade aktivister och andra, mellan aktörerna i nord och i syd.

Ibland oroar jag mig för att vi inom det professionaliserade civilsamhället helt enkelt bara duplicerar det som händer i den kapitalistiska marknadsekonomin. Vi fokuserar på tillväxt, vi pushar våra varumärken till vilket pris som helst och vi ser ofta varandra som konkurrenter, snarare än som kollegor. En VD för en stor organisation berättade till exempel en gång för mig att hans mål för de kommande fem åren var att gå från nummer sex till nummer tre inom sin sektor.

Resultatet av denna fixering vid tillväxt har gjort att de redan stora organisationerna blivit ännu större så att de med sina miljardomsättningar numera är globala varumärken. Detta är en del av det som många ser som stordriftens fördelar: vi kan leverera större, stabilare program över hela världen, vi kan sänka kostnaderna för att få in marginalinkomster, vi kan investera i innovationer och ny teknik. Men min oro är att denna konsolidering undergräver den mångfald som faktiskt är en unik och grundläggande egenskap hos det civila samhället.

Problemet är de begränsade resurserna. Man kan hävda att i länder som Storbritannien så har det privata givandet och det offentliga stödet närmat sig taket, därmed innebär tillväxt i en organisation sannolikt att en annan minskar. Detta kan vara bra för leveranseffektivitet, men mindre bra om vi vill uppmana till deltagande, eller om vi ser ett livskraftigt civilt samhälle som något värdefullt i sig.

Men vi kan vi inte bara skylla på ”de stora grabbarna”. Alla vi som arbetar professionellt inom det civila samhället riskerar att drabbas av korporativism. Vi är tränade att sätta vår egen organisations intressen först.  Om vi ​​arbetar med andra gör vi det ofta på ett instrumentellt sätt. Vi ägnar för mycket tid åt att prata med varandra och alldeles för lite med att prata med dem som väljer att inte arbeta genom det organiserade, civila samhället. Vi inser vikten av sociala rörelser, frivilliga grupper och det spontana engagemanget, men det blir kämpigt för oss när vi ska försöka närma oss dem.

Allt detta förvärras dessutom av en grundläggande och skadlig obalans mellan nord och syd. En oerhört stor del av makten, pengarna och synligheten kontrolleras av de från nord finansierade organisationerna. För varje dollar som ges i direktstöd till en organisation i syd kanaliseras tolv genom organisationer i norr. Spelplanen är inte rättvis. Det vi ser här, i det civila samhället, är därför också långt ifrån de ideal som de flesta av oss delar.

I vårt arbete strävar vi efter att utmana den obalans som råder i våra samhällen, ekonomier och regeringar. Men jag är inte säker på hur effektiva vi kan vara i det arbetet innan vi fått ordning på vår egen obalans. 

Det är min erfarenhet att det finns alltför få tillfällen då personer från civilsamhället träffas för att diskutera just dessa frågor på ett meningsfullt och konstruktivt sätt. Alla vi inom det civila samhället, särskilt de av oss som har förmånen att få betalt för att arbeta med det vi brinner för, måste därför ta konkreta steg mot ett mer diversifierad och multipolärt civilt samhälle. Vi måste främja nya sätt att organisera sig, mobilisera och stärka banden mellan oss alla.

 

Danny Sriskandarajah

Översättning och bearbetning: David Isaksson