Go to main navigation
Marika Grieshel

Foto: Magnus Aronson

Krönika

Afrikas unga kommer att protestera

De här raderna skrivs i Namibia. Jag leder en rundresa i en av Afrikas mer stabila nationer. Det finns flera tecken som bekräftar Världsbankens utnämning av Namibia till ett medelinkomstland – vilket i sin tur betyder att en rad biståndsgivare, däribland Sverige, nu helt avslutat sitt bilaterala samarbete.

Jag ser nybyggda subventionerade småhus som låginkomsttagare får tillgång till. Jag kör på bra vägar, möter många turister trots att det är lågsäsong. Hör om en gruvsektor som växer, nya fyndigheter av naturgas och olja. Tar del av en hyfsat fri press som skriver om oegentligheter bland makthavare utan att kastas i fängelse. Det finns fri grundskola och nästan fri sjukvård. De flesta jag talar med är optimistiska. En bättre framtid för en majoritet av namibier kan skönjas och kan med största sannolikhet härledas till att landet har en liten befolkning, drygt två miljoner, och en fungerande infrastruktur trots dess stora yta.

I Namibia kan förhoppningsvis tillväxt matchas med policyer för genomförande av en långvarig och hållbar social och ekonomisk utveckling, som kommer fler än enbart en elit till del. Men Namibia är ett undantag. För det visar sig nu, efter mer än tio år av snabb tillväxt, att de afrikanska lejonekonomierna knappast ens påbörjat den ekonomiska och demokratiska transformation som är absolut nödvändig för kontinentens framtid. Några exempel: Auktoritära regimer, som i Etiopien och i Rwanda, befäster sin position. I Zambia, Angola och Moçambique motarbetas och hotas press, enskilda organisationer och opposition som kräver att exportinkomster av råvaror och utländska bolags miljardinvesteringar, ska komma alla till godo.

Internationella valutafonden, IMF, förutspår att den höga tillväxten fortsätter 2014, vilket innebär ett snitt i Afrika på över sex procent. Det är förstås goda nyheter för kontinenten. Kanske de bästa, rent ekonomiskt, sedan 1960-talet då många tidigare kolonier blev självständiga. En tillväxt som drivs främst av Kinas, Indiens och Brasiliens behov av råvaror. Samtidigt pågår nu den största folkomflyttningen från landsbygd till storstad som Afrika upplevt.

Lagos i Nigeria och Nairobi i Kenya tillhör några av världens snabbast växande städer. Men till skillnad från Kina, där folket från landsbygden fått anställning inom tillverkningsindustrin, hamnar Afrikas migranter i storstädernas växande slum. På några få platser, bland annat i Etiopien, börjar tillverkningsindustrin ta fart. Men lönerna i de kinesiskägda fabrikerna är till och med lägre än i Kina, samtidigt som företaget betalar minimal skatt till den etiopiska staten. Den kortsiktiga girigheten är än en gång på väg att beröva den afrikanska befolkningen rätten att ta del av kontinentens ofantliga rikedomar.

Ingen kan förutspå framtiden, men det man med bestämdhet kan säga är att den möjlighet som nu råder till hållbar långsiktig och rättvis utveckling i Afrika, kan vara på väg att gå förlorad. Den frustration det innebär att vara hungrig och ignorerad av makthavare kommer att leda till alltmer högljudda protester. Inom en snar framtid kommer detta att förändra det politiska tonläget, inte minst i urbana områden.

Med hjälp av internet och mobiltelefoner kommer Afrikas unga och bortglömda att organisera sig och agera för att avsätta egenkära och förtryckande eliter. Men det är inte hopplöst utan precis tvärtom. Det civila samhället stärks på flera platser i Afrika. Internet gör att människor kan ta del av och sprida information på ett sätt som aldrig varit möjligt tidigare. Dock är jag oerhört besviken då jag hör allt onyanserat tal om möjligheten att det är nu möjligt att investera och göra snabba vinster i det ”Nya Afrika”. Vad är egentligen nytt i det ”Nya Afrika”? I dag tjänar en arbetare i en kinesisk fabrik i Etiopien en tiondel av vad en anställd tjänar i Kina.

Om inte afrikanska regeringar och investerare tar sitt ansvar och ser till att bygga hållbart och långsiktigt för människor och miljö – vilket just nu inte är fallet – så måste vi alla fråga oss om vi inte ska använda oss av den konsumentmakt vi besitter för att trycka på. Det finns inga ursäkter för att Afrikas befolkning och miljö än en gång ska bekosta omvärldens behov av råvaror och billiga konsumtionsvaror.  

Marika Griehsel