Go to main navigation
”Ingen talar längre om demokrati som villkor för ekonomiskt stöd”, säger Bengt Nilsson.

”Ingen talar längre om demokrati som villkor för ekonomiskt stöd”, säger Bengt Nilsson.

Foto: Bengt Nilsson

Krönika

Biståndsgivarna har tonat ned sin kritik av diktaturen

För några år sedan var jag i Uganda och träffade Andrew Mwenda. Känd tidningsman och fritänkare. Han gav mig en föreläsning om biståndets skadliga effekt på den bräckliga demokratin i Afrika.

Ekonomiskt stöd till en odemokratisk regering stärker naturligtvis denna regerings möjlighet att hålla sig kvar vid makten. Säkerhetspolisen får ökade anslag. Officerare i försvaret får höjda löner vilket garanterar deras lojalitet. Människor med avvikande åsikter kallas för landsförrädare, förföljs och buras in. Allt detta, menade Mwenda, hände varje dag i hans land Uganda.

De gamla despoterna i Afrika var klumpiga och förutsägbara. Fältmarskalk Idi Amin, kejsare Bokassa, överste Mengistu och många fler. De stoltserade med sin militära identitet och fördömdes vederbörligen. I dag syns få uniformer på AU:s gruppfoton, de flesta ledarna bär civil kostym. De ser ofta ut som ansvarskännande landsfäder. Men bakom den masken döljer sig makthungriga män som föraktar demokratin, enligt Mwenda.

I samma takt som de afrikanska ledarna har tonat ned sin diktatoriska framtoning, har biståndsgivarna tonat ned sin kritik av diktaturen. För fem år sedan formaliserades det hemliga handslaget i det som heter Parisagendan. Givare och mottagare enades där om att mottagarna ska ”äga” biståndet. En hög företrädare för Sida slog fast att det viktigaste här var att förändra maktrelationen mellan givare och mottagare.

Konditionalitet, alltså att ställa villkor för biståndet – exempelvis demokratisering – ska inte längre få förekomma. Mottagarländernas egna prioriteringar ska styra.

Och vilka är då dessa prioriteringar?

Ja, för en regering som har kommit till makten genom en kupp eller ett krig och saknar folkligt mandat är prioritet nummer ett naturligtvis att behålla makten. Vilka länder talar vi om? Tja, Uganda, Etiopien, Rwanda, Sudan… de flesta mottagarna av svenskt bistånd i Afrika.

Parisagendan har gett Afrikas despoter råg i ryggen. Nu är det deras tur att ställa villkor, de äger ju biståndet! Den som har visat vägen är Zimbabwes egen Robert Mugabe. När biståndsgivarna klagade på hans despotiska styre blev han bara ännu hårdare. Samma fenomen kan man se i Uganda. Museveni fick kritik av biståndsgivare när han skrev om grundlagen så att han kunde låta sig omväljas till döddagar. Föll han till föga? Tvärtom, han fängslade genast sin utmanare i presidentvalet.

Hans kritiker fick fingret. Mucka inte med mig, jag äger biståndet!

Mwenda var pessimist. Uganda är på väg åt samma håll som Zimbabwe. Om givarna klagar på korruptionen, eller påtalar politiska brister, eller hotar att dra sig ur och utövar påtryckningar, då blir Museveni som Mugabe. Om de behandlar honom som Mugabe så blir han som Mugabe. ”You will see the Uganda highway to Robert Mugabe-land!” sade Mwenda.

Motorvägen mot Robert Mugabe-land ligger spikrak och asfalterad i många afrikanska länder. Läs vad svenska UD skriver om Moçambique. Man skulle ju vilja hoppas att den politiska pluralismen har ökat där på senare tid, men så är det inte. Den har minskat. Regeringspartiet Frelimo stärker kontrollen på alla nivåer. I Rwanda råder enligt UD stora brister vad gäller respekt för politiska rättigheter. Och i Tanzania – ett av Sidas älsklingsländer – hindras oppositionspolitiker att verka. Utan att Sverige protesterar.

Ingen talar längre om demokrati som villkor för ekonomiskt stöd. Kan sveket mot Afrikas folk bli tydligare?

För övrigt anser jag att budgetstödet måste avskaffas. 

 

Bengt Nilsson