Go to main navigation
Henning Mankell

Henning Mankell, författare och regissör vid Teatro Avenida i Maputo.

Foto: Henrik Brunnsgård

Krönika

Handen med mutan

För en månad sedan gjorde jag en resa till Indien. Jag tillbringade tid i New Dehli och Jaipur. Avsikten med resan var dels att hålla en föreläsning till minnet av en skådespelare i en gatuteatergrupp som blev ihjälslagen av polis/arbetsgivare vid en konflikt för många år sedan. Den andra avsikten var att delta i den stora bokmässan i Jaipur.

Ingenting av detta är dock något jag ska skriva om här. Däremot de tankar jag gjorde mig under den nattliga tågresan från Jaipur till New Dehli. Det var som att resa uppför en mörk flod, precis som Josef Conrad beskriver det i sin bok, Mörkrets Hjärta, som egentligen bör betraktas som en ”roman om en förbrytelse”. Ty vad den boken de facto handlar om är det europeiska övergreppet mot den afrikanska kontinenten. Den koloniala våldtäkten.

Dom som läst boken vet vad jag menar: den lilla ångaren tar sig långsamt uppför den mörka floden. Då och då skymtar ljus på stränderna. Eldar, facklor, glimmande ögon.

På samma sätt var det under resan med tåget mot New Dehli. Det var som om det bodde människor ända uppe på banvallen. Tåget tycktes i långsamt tempo fara rakt igenom människors eländiga slumbostäder, mil efter mil, människor som hukade vid eldar, eller stirrade med trötta ögon mot oss som satt där bakom de smutsiga tågfönstren.

Jag gjorde mig många tankar den kvällen och natten. Framför allt tornade sig den stora frågan om demokratins möjligheter och begränsningar upp sig som en väldig mur. Och detta baserat på ett mycket enkelt faktum: i dag ökar Indiens befolkning med ett netto av ungefär 50 barn i minuten. Tanken är så svindlande att man knappast orkar tänka hur många barn det blir per dygn i ökning av befolkningen. (Det blir 72000 människor på ett dygn, för dom som inte själva vill räkna.)

I jämförelse, och statistiken är trovärdig, sker det en nettotillväxt i Kina i dag med ungefär 25 barn per minut. Vilket alltså berättar att den auktoritära regimen i Kina har bättre kontroll över den explosiva befolkningstillväxten som en dag inte längre går att kontrollera, vare sig i Indien eller Kina. (Populationerna i dag är inte lika stora. Indien omkring 1,2 miljarder, Kina omkring 1,3. Men skillnaderna motiverar inte de dramatiskt olika ökningstakterna.)

Att det är lättare med denna kontroll i en auktoritär regim är inget konstigt. Man kan lika lätt hindra folk från att födas som att döda dom som lever.

Men det ligger en frågare djupare begravd i detta: hur ska man kunna för-svara den indiska demokratin om den visar sig inkapabel att förhålla sig till denna explosion av nya människor? Jag talade med många – främst intellektuella – i Indien om detta, och de flesta tycktes resignerat konstatera att även demokratin, hur mycket den än måste försvaras, har en klar begränsning.

Möjligen är det så att vi i dag, inte bara i Indien utan även i ett land som Sverige, behöver återvända till den avgörande uppgiften att definiera demokratin, se dess möjligheter och värna om att dess begränsningar blir så små som möjligt.

Demokratin stelnar och dör om den inte omformuleras, brukar man säga. Min resa den där natten mellan Jaipur och New Dehli bekräftade detta.

Om inte detta sker är risken stor att auktoritära modeller kommer att ta över från demokratiskt öppna samhällen.

Det är ett pris vi inte bör vara beredda att betala. Det vore att med öppna ögon fara rakt in i undergången.

Precis som i Mörkrets Hjärta, när målet är nått, och slutorden klingar ut: ”The horror”. The horror!”

Henning Mankell

Författare och regissör vid Teatro Avenida i Maputo