Go to main navigation

Krönika

Dyrt att vara givmild

Nu ska jag skriva en tråkig krönika. Men viktig.

Alltså: Den 21 januari skriver Roger Akelius en debattartikel i Expressen där han föreslår att Sida ska skrotas. Han menar bland annat att det är vettlöst att Sida använder tusen miljoner kronor per år till sin egen förvaltning. Och att man dessutom tvingats begära 30 miljoner extra för att utomstående ska skapa klarhet i orediga finanser. (Om siffrorna är rätt vet jag inte. Men jag utgår ifrån det.)

Så länge jag kan minnas har Sida ifrågasatts. Redan långt nere i 1950-talets Sverige, när Sida hette Nib, diskuterade man detta. Var en statlig institution verkligen det bästa sättet att ta hand om den givandets välvilja som svenska folket antogs besitta?

Som alla förnuftiga personer har givetvis också jag ifrågasatt Sidas existens. Det är knappast konstigare än att man kunnat ifrågasätta länsskolnämnderna, som nu också är försvunna från den statliga förvaltningskartan. Ett demokratiskt samhälle måste ha mod att ifrågasätta sina egna institutioner.

Det finns dock en sak i Akelius artikel som intresserar mig särskilt. Det är frågan om avdragsrätten för det man kan kalla ideella donationer. I många länder existerar detta som en självklarhet. Vill man ge pengar till ett behjärtansvärt ändamål tillerkänns man avdragsrätt på skatten. Den möjligheten existerar inte i Sverige i dag. Om jag ger pengar till något ändamål i Afrika via mitt bolag så ska Anders Borg ha 26,3 procent i skatt. Sen spelar det ingen roll om jag ger hjälp till att rädda livet på döende människor. Skatten ska alltid utgå; 26,3 procent. Om jag skänker "privat" så ger jag av skattade pengar, och den skatten är som bekant hög för inkomsttagare i vårt land.

Det finns en möjlighet till: om man har aktiebolag och donerar pengar i stället för att ta en aktieutdelning. Då slipper man skatt. Det är bra. Men hur många har aktiebolag? Att jag har det, gör förstås inte frågan mindre viktig.

Nu menar jag naturligtvis inte att ställa denna avdragsrätt mot Sidas existens. Där är jag inte överens med Akelius. Så länge riksdagen har bestämt att ett visst antal miljarder varje år ska ges som bistånd i olika former, måste Sida finnas där som ett exekutivt organ. Annars mister vi alldeles kontrollen. Jag betvivlar dessutom starkt att byråkratin skulle minska om man lät det generella ansvaret fördelas mellan olika organisationer som i dag finansieras av Sida. En bättre avdragsrätt skulle dock sannolikt motivera fler människor och företag att bidra i olika former till att minska obalanserna i den värld vi lever.

La man ner Sida i dag fick man alltså återuppfinna det på nytt i morgon. Problemet är att riksdagen och revisorerna inte har tillräckliga möjligheter att använda hårda nypor för att rätta till olika skevheter som uppstår rätt ofta.

Det är i så fall allvarligt. Då kommer verksamheten på Sida att fortsätta att slira med jämna mellanrum.

En generös avdragsrätt för donationer vore å andra sidan en kraftinjektion i biståndet!

Där borde Sida till och med kunna fungera som en viktig och välgörande lobbyorganisation! Bortom alla projekt måste Sidas grundläggande uppdrag – kalla det gärna Sidas uppdragsfilosofiska botten – vara att se till att det svenska folkets biståndsvilja och biståndsmöjlighet ständigt ökas.

Eller hur?

 

Henning Mankell
Författare och regissör vid Teatro Avenida i Maputo