Go to main navigation
Anki Wood

Foto: Åse Bengtsson Helin/OmVärlden

Krönika Anki Wood

De mänskliga rättigheterna visar vägen

Nu tar jag över som chefredaktör för OmVärlden. Jag ser fram emot att fortsätta att arbeta med tidningens bevakningsområde, de globala framtidsfrågorna – vår tids avgörande frågor.

Under flera års tid har OmVärlden skildrat den globala utvecklingen. Vi har skrivit om det som blir bättre, utan att släppa de svåra förhållanden som präglar många människors liv. Jag ser fram emot nya intressanta artiklar och reportage som skildrar världen.

Vi har också granskat det svenska biståndet och nu planerar vi att fördjupa den granskningen – det är en av de viktigaste delarna av vårt uppdrag.

I dag får allt fler upp ögonen för att världen håller på att förändras. Nyligen presenterade Gapminder och Novus en studie av kunskapsnivån hos den svenska allmänheten om de viktigaste globala trenderna. Studien har namnet Project ignorance. Syftet är – som namnet anger – att visa hur utbredd okunskapen är om den snabba förändringstakten i världen. Att till exempel fler barn vaccineras än vad vi tror, barnadödligheten sjunker snabbare och fler barn går i skolan.

Det är gott att världen blir bättre. Det är viktigt att inse att utbildning, forskning, arbete, handel och olika insatser har effekt. En grundstomme i utvecklingen är de olika konventionerna om de mänskliga rättigheterna som slår fast alla människors lika rätt att leva ett värdigt liv.

Att det blir bättre innebär naturligtvis inte att vi kan luta oss tillbaka och slappna av. Inte heller att OmVärlden skulle kunna bli en feel-good tidning.

Ojämlikheten och fattigdomen finns fortfarande kvar i alltför hög utsträckning. Krig eller djup instabilitet präglar länder som Syrien, Somalia och Afghanistan. Flyktingströmmarna fortsätter, människor drunknar fortfarande i Medelhavet. Klimatförändringarna kommer att öka antalet humanitära katastrofer. Därför behövs mer kunskaper, mer analys – och mer granskning.

Därför behövs också en diskussion om vårt gemensamma ansvar för världen. Varför ska vi bry oss om någon som lider på andra sidan jordklotet? Måste vi ta emot flyktingar från Syrien, Somalia och Afghanistan. Måste vi ta emot ensamkommande flyktingbarn?

Våra ställningstaganden måste vila på de internationella konventionerna om de mänskliga rättigheterna. De som slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och har samma värde och rättigheter. De handlar inte om välgörenhet eller medlidande.

Sverige och många andra länder har skrivit under nästan 50 internationella konventioner och protokoll sedan 1949. De täcker allt från rätten till liv, till skydd och frihet från tortyr och slaveri, de ger rätt till utbildning och yttrandefrihet och omfattar också ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Därför känns det obegripligt att det finns starka krafter till exempel i Storbritannien som vill lämna Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna eftersom de inte tycker att den överensstämmer med landets nationella intressen. Tongångarna i Storbritannien när landet fällts av Europadomstolen i Strasbourg till exempel för att fångar inte får rösta har varit kränkta och irriterade.

När jag arbetade på Europarådet träffade jag brittiska parlamentariker som sa att de längtade efter att få lämna konventionen och att Storbritanniens egen ”Human Rights Act” gott och väl garanterar individernas rättigheter. Men det är just det överstatliga som är det avgörande. Att det finns ett internationellt samfund, att det finns en väg för individen att få sitt fall prövat – även om motparten är staten. Kränkningar mot de mänskliga rättigheterna angriper det internationella rättssystemet i sin helhet.

I Sverige har vi dessutom PGU – Sveriges politik för global utveckling, som riksdagen antog för tio år sedan. Sverige var det första landet som formulerade en politik för utveckling som bygger på att alla politikområden skulle dra åt samma håll. I OECD-DACS senaste ”peer review” som publicerades i början av oktober beskrivs PGU i positiva ordalag, men med tillägget: ”… there is scope for increasing transparency about how conflicts of interest in the process of policy-making are managed.”

Tioårsjubileet kanske skulle firas med en översyn och vitalisering av PGU.

Sist men inte minst: ett stort tack till Jesper Bengtsson, som lämnar chefredaktörsposten efter tre och ett halvt års intensivt arbete med att göra tidningen och det elektroniska nyhetsbrevet ständigt aktuella och angelägna.

Jag ser nu fram emot att samarbeta med vår nya redaktionschef, Nils Resare, en av landets främsta grävande journalister och experter på att bevaka bistånd och utveckling. Granskningar kommer att bli en ännu viktigare del av vårt arbete.

Anki Wood