Go to main navigation
Henning Mankell

Foto: Henrik Brunnsgård

Fattigdomens ansikte

Charles Dickens i Maputo

För 200 år sen föddes Charles Dickens. Han tillhör världslitteraturen och är spridd överallt där böcker läses. Dessutom finns han i dag också som filmer och teveserier, eller teaterföreställningar.

Titlar som ”David Copperfield” eller ”Oliver Twist” känner alla till. Men Charles Dickens böcker är inga historiska bokrester som lyckats överleva av nån egendomlig slump. Hans böcker lever eftersom dom talar till oss i dag, om vår egen värld. Häromsistens lät jag en god vän läsa ”Oliver Twist” i Moçambique.

Han hade aldrig läst den tidigare. Efter åt förundrades han över att den var skriven för ungefär 150 år sen. Den framstod för honom som en beskrivning av tillståndet i hans eget land, Moçambique. År 2012. Han påpekade också att när Oliver Twist i den berömda scenen i skolmatsalen går fram med den tomma skålen och begär påfyllning eftersom han fortfarande är hungrig, måste vara en av de mest revolutionära ögonblick som någonsin konstnärligt gestaltats. Jag höll med. Oliver Twist stod där som talesman för alla svältande människor, både barn och vuxna. Dickens är alltså i högsta grad vår samtida. Jag tänkte på det varje dag när jag senast var i Maputo, för bara några veckor sen. På väg till eller från teatern, passerade jag en obebyggd tomt där lastbilar dumpade jättelika cementklumpar från en stor husrivning i innerstaden. Och där bland dessa cementklumpar blev Dickens synlig igen.

Hur?

Jo, där kämpade fyraåringar, femåringar, med hammare och släggor så tunga att de knappt orkade lyfta dem, med cementblocken för att frigöra armeringsjärnet. Det kunde de nämligen sälja för det svindlande priset av cirka 10 öre per kilo till en skrothandlare som stod vid sin bil och väntade. Det var förvisso inte bara barn som levde där i eländet. Också kvinnor, många gamla, försökte bearbeta cementen för att komma åt armeringen. Från tidigt på morgonen i den stekande solen till långt in på natten höll de på, i ljuset från brinnande eldar. Ständigt kom nya billass cement. Och hammarna och släggorna slog. Behöver jag påpeka att det var förfärligt? Upprörande? Att detta var något en Dickens av i dag kunde ha skrivit om? På samma sätt som Dickens själv skildrade eländet bland de fattiga i London eller andra stora engelska industristäder? Dickens skrev ofta, både under sina tidiga år som journalist och senare i sina följetänger och romaner, om barnarbete. I dag kanske det är borta från London, men det har bara förflyttat sig geografiskt. Vi vet alla vad som sker i asiatiska fabriker och – som här i Maputo – bland cementklumpar på en avlägset belägen avstjälpningsplats. En dag stannade jag bilen och klev ur. Jag talade med den man som stod och gäspade vid sin lastbil. Han som var skrotets uppköpare. Jag fick veta vad han betalade och vad han själv tjänade på att sälja skrotet. Direkta jämförelser mellan svenska kronor och meticais säger oss ingenting. Men uppköparens vinst låg på cirka 500 procent av de spottstyvrar han betalade barnen och de gamla kvinnorna. Jag frågade honom om han inte visste att barnarbete var förbjudet. Då såg han bara på mig med en blandning av förvåning och förakt.

– Visst kan jag skicka hem dem, sa han.

Det står tio nya och väntar för var och en jag sparkar. Svara på frågan vad de jag sparkar ska äta? Sen satte han sig i lastbilen och låste dörren. Jag visste ju att han hade rätt. Fast han naturligtvis också hade fel. Det enda jag kunde göra var att ringa en god vän som är journalist och be honom uppsöka detta helvete och se om det gick att den mediala vägen göra nånting.

Fattigdomens ansikte ser alltid lika ut. I alla tider. De fattigaste av de fattiga är nämligen människor som helt saknar alternativ. Det är just detta kampen mot fattigdomen handlar om; att skapa dessa alternativ. Som en sista ironisk grimas konstaterar jag att alldeles intill den här dumpningsplatsen för cement ligger en skola. Dit går de barn som inte behöver slåss med cementen för att frigöra armeringen. Skolbarnen ser på de som sliter bland cementen med lättnad. Över att inte behöva vara där.

Jag förstår dem.

Henning Mankell