Go to main navigation
Karin Alfredsson

Foto: Håkan Flank

Krönika

Torrt ord med provocerande innebörd

Genusperspektiv visst låter det trist? För vissa är ordet till och med provocerande. Nyligen skrev jag ett debattinlägg på Svenska Dagbladets opinionssida, med reflektioner kring det våld som alltför många svenska män utövar för att kontrollera ”sina” kvinnor. Jag översköljdes av kommentarer där de flesta ifrågasatte själva huvudtesen. Kortfattat: ”Det är fler män än kvinnor som mördas och misshandlas i Sverige och kvinnor är minst lika svartsjuka som män – du driver feminist-apartheid!”

Det är i sådana debatter man behöver ett genusperspektiv. Ja, det är sant att fler män än kvinnor dödas och misshandlas i Sverige, men det finns stora skillnader. De allra flesta kvinnor misshandlas, vissa dödas till och med, av män som de älskar eller har älskat. Medan män misshandlas och dödas av suparkompisar, gangsterkonkurrenter eller helt enkelt i slagsmål med okända på krogen.

De tar sällan själva på sig ansvaret för det som hänt, medan de flesta misshandlade kvinnor varje dag tänker ”om jag inte hade gjort så hade han inte behövt…” Det är farligare för kvinnor att vara hemma än att vara ute. Nästan alla kvinnor som dödar sin partner har levt i en våldsam relation i många år. Det är ovanligt att en svartsjuk kvinna utövar allvarligt fysiskt våld. Den här skillnaden ökar hundrafalt i länder som Pakistan och Brasilien.

Se – ett genusperspektiv. Eller – låt mig fortsätta med mindre våldsamma exempel: Häromdagen kom en rapport som berättade om toalettsituationen i Indien. Hälften av landets befolkning saknar tillgång till toalett, enligt en rapport från Unicef och WHO. Det är naturligtvis svårt för både kvinnor och män, men alla som varit i ett utvecklingsland har sett män stå i rader längs murar och diken och strila.

Men var är kvinnorna? De kniper, låter bli att dricka, blir våldtagna i mörkret när de hållit sig hela dagen och hoppar av skolan för att det saknas toaletter. Om man dessutom har mens och måste sköta sin hygien för att slippa skämmas kan det bli omöjligt att över huvud taget lämna hemmet. Ett annat brutalt exempel, levererat av en tuff kvinnoaktivist i Pakistan förra hösten:

– Inget ont som inte har något gott med sig. När översvämningen svepte bort husen fanns det åtminstone ingenstans att hålla kvinnorna instängda.

Eller hur är det med tillgången på skor? I många fattiga svenska torparhem på 1800-talet fanns det bara ett enda par skor för alla barnen. På vintern fick ungarna turas om att gå till skolan. Så är det självfallet också i dag i många fattiga länder.

Skor är en lyxvara. I många klimat behöver man kanske inte heller skor för värmens skull, så vissa – både barn och vuxna – blir utan. De som går barfota löper större risk att få sprickor och skärsår som kan bli infekterade. Parasiter som hakmask tar sig in genom huden. I skolor där barnen förväntas ha skoluniform krävs ofta skor. Den som inte har skor kan inte gå i skolan. Kolla alltså vilka som har skor på fötterna och vilka som går barfota. Kanske är det lika många pojkar som flickor, kanske inte. Ett genusperspektiv.

Eller räkna de människor som cyklar på en afrikansk väg. Jag gjorde det vid en resa under några timmar. Såg flera hundra cyklande män och ingen kvinna. Det betyder inte att kvinnor alltid är förlorarna. I Sydafrika har nästan alla kvinnor barn, till och med de uttalat lesbiska. Fäderna är ibland närvarande men ofta försvunna. Barn ska man ha som afrikansk kvinna, så är det bara. Det ger naturligtvis mödrarna ett tungt försörjningsansvar – men också en hygglig pensionsförsäkring. Genusperspektiv. Trist – eller spännande?

Karin Alfredsson