Go to main navigation
Författare Magnus Linton

Foto: Alfonso Jaramillo

Värdet av ett fredat utrymme

Alla som haft en skitig kniv mot strupen och en främmande röst i örat utan att kunna se rånaren – överfall kommer oftast bakifrån – brukar börja tänka lite extra på det där med trygghet. Erfarenheten sitter kvar som ett psykiskt ärr genom livet och man blir varse det enorma livskvalitetsvärde de besitter som inte behöver kasta en blick över axeln var femtionde meter under en kvällspromenad – oberoende av var man i världen befinner sig.

Jag gissar att kvinnor och andra normavvikare är mer bekanta med utsatthetens vardagliga villkor men män som fått välfärden med modersmjölken och börjat tro att det goda samhället mest handlar om sjukvård och semester åt alla ges via det väpnade rånet en inte helt ohälsosam påminnelse om att ett avgörande mål med det vi kallar utveckling och framsteg handlar om utrymme. Plats. Att skapa och kunna använda det allmänna. Gatorna. Torgen. Parkerna. Att få röra sig. När man vill. Klasslösa samhällen är önskvärda men svårskapade, men klasslösa platser – ställen där social bakgrund för en kort stund är irrelevant – finns det gott om i många delar av världen, utom där jag bott stora delar av mitt liv: södra Amerika.

I Sydamerika, världens orättvisaste kontinent, är de urbana allmänningarna av givna sociala skäl mer brottsbelastade än på andra håll men också präglade av klass och idéer om klass på ett sofistikerat sorgligt sätt som dödar stadsliv. I många brasilianska städer används det offentliga rummet – vaktade shoppinggallerior undantagna – över huvud tagit inte av medel- och överklassen eftersom ställen man kan ta sig till utan bil saknar status, oavsett platsens rekreativa kvaliteter. I Colombia har polis, ibland militär, placerats ut i huvudstadens få grönområden och enorma satsningar gjorts för att höja standard och säkerhet i offentliga rum, men så länge var femte invånare lever på mindre än en dollar om dagen kan inga polisinsatser i världen korrigera klassklyftornas eget språk; stadsparkernas gräs luktar varje morgon bajs – och de som kan väljer inhägnade platser för söndagens familjelekar.

Jag vet egentligen bara en stor stad i Latinamerika där det offentliga rummets status och standard på bred front utvecklats och där offentliga lekplatser är välutrustade och besökta av alla: Buenos Aires. Om det beror på att Argentina, tillsammans med Uruguay, är det enda land i Latinamerika som faktiskt haft ett slags välfärdserfarenhet och därmed lyckats bygga en varaktig kulturell uppskattning av trottoarer, torg, parker och kollektivtrafik som präglar hela befolkningen eller om det beror på något annat vet jag inte. Men värdet, ofta förbisett i dagens materiellt besatta utvecklingsindikatorer, är enormt.

Latinamerika är världens mest urbaniserade kontinent och de nya megastädernas kollektiva livskvalitet kan mätas på många sätt, men ett mått är just hur stor del av dess invånare som trivs på platser dit alla har lika tillträde. Att kliva in i en buss eller en park i Buenos Aires är att kliva in i en temporärt jämlik oas som luktar gott och som säger absolut ingenting om vilka övriga närvarande är. Miljonär, hemlös, barn, pensionär, funktionshindrad, bilägare – alla åker buss. Delar utrymme. Det är på många sätt en självklarhet att jämlika – mindre desperata – samhällen ger vitalare allmänningar men det är också en fråga om masspsykologi. Att mitt i natten vandra flera mil genom Buenos Aires nattvarma stadslandskap är förstås ett manligt privilegium, men möjligt på ett sätt som invånare i Sao Paulo, Mexiko City, Bogotá eller Lima bara kan drömma om. Och skälet till att det funkar är inte att gatorna kantas av poliser eller att de sociala klyftorna är mindre dramatiska – utan att så många andra gör samma sak. Går på gatorna. Joggar i parkerna. Åker med bussarna. Den bästa övervakningen mot såväl väpnade rån som våldtäkter är inte uniformer utan människor.
Folk.

Magnus Linton