Go to main navigation
Författare Magnus Linton

Foto: Alfonso Jaramillo

Krönika

En stat på ständig flykt från sina medborgare

Två kvarter från mitt hem i Bogotá har en protesterande klunga sargade bönder – mest kvinnor, några hängande på hemgjorda kryckor – just jagats bort av kravallpolis eftersom de ”står i vägen”. Det är lite oklart vad de exakt stod i vägen för och i ren desperation halar Lucy, ansvarig för ett hem bestående av nio fördrivna liv, fram ett myndighetspapper som ger henne rätt till en ersättning från staten hon inte sett röken av på ett år. Det är det hon kommit hit till regeringsbyggnaden för att protestera mot. Men så drevs hon än en gång bort av det som sedan sju år kommit att styra hennes liv: pekande vapen och manliga skrik.

Lucy är desplazada, jagad från hus och hem av Colombias väpnade grupper, och som sådan en av de miljontals colombianersom inte bara utgör en av världens största humanitära katastrofer – bara Sudan har fler internflyktingar – utan också blivit en svällande illustration till genusordningens hårda logik i den våldsamma världens botten.

Av de fem miljoner amerikaner som i dag är på flykt i eget land hör fyra miljoner hemma i Colombia. Runt tio procent av befolkningen har tvingats iväg från sina hem – som Lucy hamnar de flesta i plåtskjul i storstädernas utkanter – och en majoritet av offren är kvinnor, framför allt från de ursprungsfolk eller afrocolombianska byar som befolkar de gränstrakter eller havsnära regioner som är strategiskt avgörande för knarkindustrin.

Eftersom jag är vit – bara

därför, mitt yttre signalerar allt annat än officiell person – suger jag åt mig Lucy och några andra i det förvirrade trasproletariatet och de undrar vad jag kan göra för dem, varpå jag som vanligt svarar: inte mycket, bara berätta. Den familj Lucy flydde till Bogotá med består av nio personer, sex barn och tre vuxna, och av de vuxna är de övriga två hennes äldsta döttrar. Tre av de små barnen är Lucys egna och tre är barn till döttrarna. Av den handfull män som varit inblandade är samtliga idag frånvarande, och trots att försörjningsbördan för de sex småbarnen helt vilar på henne och de stora döttrarna, 18 och 23 år, är livet utan papporna trots allt bättre än med dem.

El desplazamiento, internflyktingkatastrofen, är det colombianska dramat i destillat; rasism, sexism, krig och fattigdom i länkade cirklar – plus en stat på ständig flykt från sina medborgare. Under nollnolltalet, efter att Colombia klandrats i överstatliga organ, stod det klart att internflyktingarna var en socialt misshandlad grupp som fått sina mest grundläggande mänskliga rättigheter kränkta samtidigt som staten – i många fall direkt medskyldig till situationen – på intet sätt levde upp till de krav som kunde ställas på den.

Sedan dess har allt tjusigare rättighetskataloger formulerats om de fördrivnas rätt till sin jord, till ekonomisk kompensation, till psykologisk hjälp, till bostad, etcetera och det vore inte så illa om det inte var för rättigheternas nominella karaktär och implementeringens slående brist på genusperspektiv.

När en massaker skett i en by och dess män dödats flyr kvinnorna till storstan med betydligt fler barn än sina egna, men får bara socialhjälp för de biologiska. Jord som stulits av de väpnade grupperna har oftast varit skriven på männen varför det blir omöjligt för änkorna att i efterhand återfå sina hem. I de flyktingläger som väntar i storstädernas utkanter är det sexuella våldet mer omfattande än någon annanstans, vilket leder till oönskade graviditeter och nya misärcykler. Etcetera.
Lucy sveper ängsligt sitt dokument i vinden. En bit ner står militärpolisen. Och plötsligt är allt som en tragisk bildsättning av det som blivit de fördrivna kvinnornas paradoxala lott: här i Colombia finns alla rättigheter i världen, men inga som går att använda. 

Magnus Linton

Författare, senast till kritikerrosade och Augustnominerade "Cocaina". Periodvis bosatt i Colombias huvudstad Bogotà.