Go to main navigation
Författare Magnus Linton

Foto: Alfonso Jaramillo

Krönika

Bättre, så mycket bättre

Att landa i Sydamerika efter ett år i Europas historiska helvete – krispräglat, ledarlöst, övermoget, främlingsfientligt, bakåtsträvande – är som att kliva ur en svårartad ångest och nykter och nyduschad få syn på en räcka hållbara skäl att vilja leva. Bättre, mycket bättre – så lyder södra Amerikas svar på frågan om läget när den på bred front ställs till det enda skikt vars erfarenheter faktiskt säger något om utveckling; medel- och arbetarklassen.

FN:s utvecklingsprogram UNDP fann efter en genomgång av nollnolltalets reformer framgångarna så entydiga att de kunde samlas i en boktitel – Declining Inequality in Latin America. Kontinentens ekonomiska tillväxt hade inte bara legat historiskt högt och fattigdomen bekämpats mycket effektivare än tidigare, utan inkomstskillnaderna i världens orättvisaste hörn hade också minskat dramatiskt: ”Det handlar om en för Latinamerika osedvanlig period av fallande ojämlikhet: av 17 länder för vilka det finns tillförlitliga data har orättvisorna minskat i 12.” Avgörande, vid sidan av mer allmänt spridd utbildning, var enligt UNDP den stora ökningen av statliga och väldesignade insatser direkt riktade mot samhällenas sociala bottenskikt.

Ändå är det något annat men på många sätt besläktat som är dagens dominerande vind över kontinenten. I alla fall om man lyfter blicken från det rent materiella och även letar symboliska skäl till meningen med politik. När brittiska skvallerblaskan The Sun nyligen porträtterade Argentinas president Cristina Kirchner, i höstas omvald med den bredaste marginalen i landets historia, satte tidningen en rubrik som inte bara var given utan också berättade något om den kulturradikala våg som just nu möblerar om den gamla machokontinenten: ”Sexigare än Evita, tuffare än Thatcher.”

Kirchner valdes om ett år efter att Brasilien, det enda land som ensamt kan slå an kontinentala trender, blev den tredje stora nationen i regionen som på kort tid fått en kvinnlig president. Sydamerika uppmärksammades under nollnolltalet för den breda vågen av vänsterledare – för första gången valdes personer ur ursprungsfolk, arbetarklass och slavättlingar till presidenter – medan det nu aktuella decenniet mer tycks tillhöra kvinnorna. Av kontinentens 400 miljoner invånare regeras nu nära två tredje- delar av en kvinnlig president, och det är en trend som började när det ekonomiska undret Chile 2006 valde Michelle Bachelet till vad som då var kontinentens enda presidenta.

När Bachelet 2010 avslutade sin gärning – Chiles konstitution medger inte omval – var hon Latinamerikas populäraste president med ett stöd på över 80 procent, och det är den sortens extrema popularitetsnivåer som i dag även präglar presidenterna i kontinentens megaländer Argentina och Brasilien. Det senare är i dag världens femte största land till yta och folkmängd, snart också världens femte största ekonomi, och när Dilma Rousseff efter att ha blivit landets första kvinnliga president höll sitt segertal betonade hon att ingen skulle tvivla på hennes fokus – jämställdhet mellan könen, en fråga som hon menade inte kunde skiljas från demokrati – och att hon nu hoppades ha satt punkt för flera hundra år av enkönad makt:

”Mitt mål är att det som just hänt blir helt naturligt i stället för helt unikt.”

Bara en biologist skulle hävda att politiskt utövande per se blir annorlunda med en kvinna vid rodret, men de här tre presidenterna präglas inte bara av högt förtroende utan delar också på ett intressant sätt det nödvändiga och stereotypt manliga attribut som Sun signalerade: tuffhet. Styrka. Kraft. Hårdhet. Det är måhända något gammaldags över idén att en bra politiker måste vara tuff i traditionell mening, men i fråga om Sydamerikas största utvecklingsproblem – korruptionen – gäller det utan tvekan. Både Cristina Kirchners och Dilma Rousseffs manliga företrädare var på många sätt enormt framgångsrika, men var alldeles för veka för att rå på ländernas makalösa korruptionskrafter. Dagens kvinnliga regenter har gått mycket mer absolutistiskt fram och Rousseff, enligt Forbes världens i dag tredje mäktigaste kvinna, sparkade bara under sitt första år vid makten inte mindre än sju ministrar. Alla för korruption och maktmissbruk. Samtliga män.

Det finns fortfarande mycket att deprimeras över i Sydamerika, men aldrig handlar det längre om det som är så ångest-genererande i Europa. Riktningen. Den tappade styrfarten. Driften bakåt.

Magnus Linton

Läs krönikan i OmVärldens papperstidning, nummer 2 2012. Finns i butik den 13 mars. Du kan också teckna en prenumeration här.