Go to main navigation
Magnus Linton.

Foto: Foto: Alfonso Jaramillo

Vanföreställningar om Bolivia

I juni begravdes en man levande i en by i södra Bolivia; han hade enligt byborna våldtagit och mördat en kvinna och när hon senare skulle jordfästas slängde de sörjande förövaren bunden men levande ner till liket i den öppna graven – och fyllde på med grus tills skriken tystnade.

För fem år sedan hade händelsen – långt ifrån ett engångsfall i Sydamerikas fattigaste land – rapporterats som ett typiskt utslag av ursprungsfolkens barbariska rättstraditioner. Just den typ av lynchjustis som landets ”indianpresident” Evo Morales enligt sina kritiker då höll på att välsigna med en ny konstitution i syfte att höja status på landets historiskt hunsade aymara- och quechuamajoritet.

Mediedebatten om grundlagsrevideringen – förd av spanskättade män på spanskättade familjers universitet och tidningar – präglades på ett intressant sätt av samma kulturella rasism som på senare år blivit vanlig i Europa; allt humant och rationellt framställs som emanerande från det Europa vars upplysta traditioner av respekt för mänskliga rättigheter nu hotas av de primitiva folkens anstormning från mörkrets fasansfulla kulturer.

Men nu – hösten 2013 – är det annorlunda. Om ett år går Bolivia åter till val och sannolikheten att Evo Morales blir återvald för en tredje period är stor. Den nya konstitutionen syftade förvisso till en inkorporering av vissa folkliga traditioner i enklare tvistlösning, men givetvis inte en sanktionering av de lynchmobbar som fläckvis härjar i den extrema misärens kölvatten – fast den senare bildsättningen fungerade bättre i den vita elitens ambition att porträttera regeringen som i alla meningar efterbliven.

Det råder inte brist på dumheter i Evo Morales nyrevolutionära projekt, men för att förstå varför ”Sydamerikas förste indianpresident” fortfarande har stöd av över 50 procent av befolkningen krävs att även europeiska bedömare nås av den insikt som nu börjar kicka in i latinamerikansk opinion: det som pågår i dagens Bolivia är inte en antimodern reaktion utan tvärtom ett utvecklingsoptimistiskt försök till uppdatering – en modernisering – av det socialt efterblivna Bolivia.

Via en statligt assisterad kapitalism vill regeringen revolutionera samhället materiellt snarare än kulturellt. En dominerande del av alla aymaras och quechuas bor i dag i städer och är urbana individer som säljer och köper sina tjänster på fria marknader och just nu driver opinion för att mandarin ska göras obligatoriskt i skolorna så att deras barn ska klara sig i framtidens globala ekonomi; landets rabiata abortmotståndare finns inte i regeringen utan i oppositionen; presidenten har initierat en hel rad ekonomiska megaprojekt – storsatsningar på telekommunikation och kollektivtrafik – och den årliga tillväxten har legat på fem procent medan Bolivias valutareserv aldrig någonsin varit större än i dag; ett nyskapat bidragssystem direkt riktat mot fattiga kvinnors strukturella utsatthet har spelat avgörande roll i den urbana extremfattigdomens reducering från 24 till 14 procent och efter en rad statligt initierade utbildningssatsningar är analfabetismen på väg att elimineras. Etcetera.  

Som Fernando Molina och Pablo Stefanoni – båda författare till böcker om dagens Bolivia – riktigt konstaterat är mycket av ovanstående inte baserat på bättre ekonomisk produktivitet utan på bättre fördelning, vilket gör framstegens hållbarhet osäker. Men den som påstår att projektet handlar om att återuppbygga inkariket har utan tvekan fallit offer för orientalismens museibilder av indianer.

Faktum är att en av de tyngsta ideologiska fajter Morales hittills utkämpat är mot de bitvis reaktionära ekofundamentalister i de egna leden som mobiliserat mot regeringens ambition att bygga en bilväg genom en nationalpark. Stödet för Morales, som Stefanoni nyligen påpekade, är allt mindre ett resultat av etnoutopiskt svammel om aymarakulturens storhet och alltmer en helt rationell konsekvens av realpolitik. Sant. Och i sig en moderniseringsindikator.

Magnus Linton