Go to main navigation
Mia Laurén

Foto: Julia Björne

Kulturkrönika

Arabiskt vemod i Europa

En ung kille går med blå vindjacka och uppdragen huva genom Genèves regniga höstgator. Sina saker har han låst in i ett förvaringsskåp på centralstationen. Han har just kommit till Schweiz. Han har ingenstans att ta vägen. Han sover på en bänk.

Killen heter Abdellah Taïa och är Marockos största unga litteraturhopp. I den självbiografiska romanen Frälsningsarmén som kom ut för några år sedan får jag för några timmar kliva in i Abdellahs ungdom, lära känna hans familj och sova tillsammans med hans mamma, de sex systrarna och hans lillebror i deras gemensamma rum i det lilla huset i Salé. Känna den stekande solen som bränner på marken på innergården. Jag får tillsammans med min romanhjälte beundra hans äldre bror och åka på semester till havet. Ganska snart förstår jag att Abdellah är homosexuell, drömmer om killar. Snart ligger han med män i olika rivningskåkar.

Boken har nyligen blivit filmatiserad i regi av Abdellah Taïa själv. Inspelningen i Casablanca innebar att ”möta motstånd varje dag”.  Men det viktigaste för Taïa var att den Bergmaninspirerade, melankoliska och vackra filmen skulle visas i Marocko.
Och det gjorde den. På filmfestivalen i Tanger.

Taïa besökte för ett tag sedan CinemAfrica filmfestival i Stockholm där Frälsningsarmén visades för svensk publik. Efter filmen berättade han att i Marocko hade publiken skrattat och fnissat hela tiden, i en slags generad igenkänning. För vår filmhjälte är icke-macho, ganska späd och gillar killar. Helt tvärtemot mansnormen.

Men samtidigt sade han att i och med den arabiska våren har vissa normer utmanats i det religiöst konservativa Marocko. En gryende öppenhet har börjat infinna sig på sina håll. Förhoppningsvis kan arabvärlden vara redo att ta tag i sina fördomar mot homosexuella, sade han hoppfullt. Jag hoppas att han får rätt.

Men anledningen till att jag blev berörd både av Abdellah Taïas bok och film, är delvis en annan. Det var för att jag fick konfronteras med min europeiska kultur, vår kollektiva självbild. Och den är inte särskilt smickrande.

Redan som barn hade Abdellah ett motstånd mot det kalla, distanserade kolonialspråket franskan. Och hans fysiska möte med Schweiz bekräftar barndomens onda aningar. Föraktet mot homosexuella byts mot föraktet mot främlingen. Mötet med Europa blir inte vackert.

Han åker som utbytesstudent till det universitet i Genève där hans före detta pojkvän, professorn, arbetar. Men stipendiepengarna har inte kommit än. Han är en ”invandrarkille” utan pengar, därmed osynlig. På telefon håller han masken inför familjen hemma, men har ingenstans att sova. Professorn och hans vänner ser Abdellah som en slags prostituerad, eftersom han valt att komma till Schweiz. För en ung marockansk kille kan inte kärleken eller viljan att gå på ett bra universitet räcka – inte i deras nedvärderande ögon.

I takt med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, gränspolisens Reva-projekt, våldet mot antirasister i Kärrtorp och på Möllevången och otaliga andra bakslag för öppenheten och toleransen i vårt samhälle, hoppas och tror jag att motståndet mot rasismen också blir mer kompakt. Att vi i Europa kommer att tvingas till en uppgörelse med vår rasistiska och koloniala historia. SVT har en ny serie, Raskortet, heter den. Där delar afrosvenskar med sig av sina erfarenheter av rasism. Erfarenheter som alldeles, alldeles för sällan kommer fram. Det är ett program som är smärtsamt, som gör ont i mig att se. Alla som inte sett serien borde göra det.

Frälsningsarmén har en lågmäld ton, mellan raderna beskrivs ett inte särskilt smickrande möte med vår europeiska kultur. Status baserad på hudfärg.

Hur det sedan gick för Abdellah i Frälsningsarmén berättar inte historien. Mer än att det var där han fick mat och husrum, efter långa nätter på parkbänkar och i gallerior. 

Mia Laurén

Skribent och marknadsförare på OmVärlden