Go to main navigation
Petina Gappah

Petina Gappah

Foto: Joakim Roos / SCANPIX

Krönika: Petina Gappah

Bigami är förbjudet – men inte polygami

Zimbabwes premiärminister Morgan Tsvangirai tror att säkerhetsagenter lojala mot president Robert Mugabes parti Zanu PF iscensatte en plan för att förödmjuka och genera honom inför hans bröllop, som skulle ägt rum den 15 september 2012. Vad Tsvangirai inte säger är att hans trassliga kärleksliv och dåliga omdöme har gjort det alltför lätt för sådana planer att lyckas.
Inför bröllopet publicerades artikel efter artikel där premiärministerns kvinnor figurerade. Där fanns hans fästmö, Elizabeth Macheka. Där fanns en sydafrikansk kvinna som påstod att han friat till henne – hon gav dessutom grafiskt detaljerade redogörelser av deras kärleksliv, komplett med bilder av Tsvangirai leende på en lyxkryssare och på en strand i Seychellerna. Och där fanns hans övergivna älskarinna, Locardia Karimatsenga.
Hon vände sig till en domare för att få Tsvangirais bröllopslicens annullerad och för att bröllopet skulle förbjudas. Hon argumenterade för att han inte kunde ingå ett äktenskap med en annan kvinna, eftersom det skulle resultera i bigami. Hennes rättsliga argument baserades på att man i Zimbabwe godkänner sedvanerätt, ett komplext system av lagar som styrde Zimbabwes ursprungsbefolkning innan kolonialiseringen 1890. Zimbabwe har dessutom ett juridiskt system som bygger på landets konstitution, lagstiftning, civilrätt och prejudikat. Landets lagar har därmed flera ursprungskällor. I familjefrågor består sedvanerätten av ett antal detaljerade regler om hur äktenskap ska ingås och upplösas. Samtidigt ingår äktenskap, förmyndarskap av barn och arvsrätt i den allmänna rätten.

Det har länge varit en utmaning för systemet att hitta en balans mellan de rättigheter som springer ur traditionen och mer progressiva normer, som jämställdhet för kvinnor och skydd av flickors rättigheter. Två grupper vars rättigheter inte blivit tillgodosedda av sedvanerätten. Detta blandade system har inte alltid varit lyckat och det har lett till synnerligen motstridiga resultat: zimbabwisk lag erkänner till exempel polygami men kriminaliserar bigami. En man får ha hur många fruar han vill så länge han har det inom ramarna för sedvanerätten. Men för att komma runt bigamilagarna skulle mannen först behöva skilja sig från den fru eller de fruar han gift sig med under sedvanerätten för att sedan ingå den sortens äktenskap som tillåter honom att gifta sig med endast en fru.

Det var det argumentet som Karimatsenga använde i sitt försök att stoppa Tsvangirais andra bröllop. Och domaren höll med henne. Han avgjorde att Tsvangirai faktiskt hade gift sig med Karimatsenga först; en video som visades under rättegången bevisade det. Däremot hade han inte genomfört de formella sedvanerättsliga steg som skulle upplöst äktenskapet. Domstolen bestämde alltså att man inte kunde utfärda en bröllopslicens till paret för ett monogamt bröllop förrän Tsvangiari hade genomfört riterna för skilsmässa. Om Tsvangirai trots detta genomförde bröllopet skulle han arresteras för bigami.
Premiärministers kärlekstrubbel har satt fokus på kvinnornas roll i det zimbabwiska samhället. Locardia Karimatsenga uppgav att hon inte ville att han skulle gifta sig med en kvinna på ett sätt som skulle exkludera henne själv från att vara hans fru. Hon hade alltså inget emot att han i stället skulle gifta sig så att han skulle kunna leva polygamt. Hon var redo att dela sin man med en annan kvinna – eller möjligen flera – eftersom det inte finns någon övre gräns för antalet kvinnor en man kan gifta sig med under sedvanerätt.

Locardia Karimatsenga är inte ensam, men den offentliga debatten om frågan har saknat kvinnliga röster. Ingen kvinna eller kvinnogrupp har trätt fram och fördömt premiärministerns behandling av kvinnor, eller ens pekat på de juridiska problem som uppstår för kvinnorna. Detta skulle kunna bero på att polygami inte bara utnyttjas av männen, utan också accepteras av kvinnorna.
Den allmänna attityden verkar vara att eftersom män bedrar, är det lika bra att de gör det inom ett förutbestämt regelverk med insyn för alla parter. Enligt denna logik är det bättre att den man gifter sig med redan är gift än att han håller sig med en älskarinna, eller flera flickvänner, eller helt enkelt går till prostituerade.

Detta är inte bara en fråga om överlevnad utan också om hälsa. I fronten för Zimbabwes aidsepidemi fanns en armé av gifta män som spred sjukdomen från säng till säng. Under aidskrisens värsta år var det inte ovanligt att gå på en begravning där en kvinna som smittats av sin man jordfästes. Mannen gifte sedan om sig med en eller flera kvinnor, som senare också dog i aids.
Det händer förstås att även kvinnor sviker sina bröllopslöften, men i det konservativa Zimbabwe får män sin sexuella licens på bekostnad av kvinnors återhållsamhet. Detta betyder att biståndsgivare som Sverige, måste förstå att de formella juridiska ramarna inte är nog. Givarna stöttar juridiska reformer, och lagen kan vara ett verktyg för social förändring, men ibland tar det år för sedvänjor och attityder att hinna ikapp den rättsliga verkligheten.
Det är också viktigt för givarna att förstå att val gjorda av kvinnor i Zimbabwe inte är desamma som val gjorda av kvinnor i Sverige. För att man ska kunna välja krävs de rätta verktygen, vilket i sin tur visar på betydelsen av utbildning.

Vurmen för frågor som mänskliga rättigheter och klimatförändringar betyder att grundläggande arbete ofta blir förbisett när bidragsgivarna satsar på de vanliga innefrågorna.
Men i länder som Zimbabwe är frågan om kvinnors frihet livsviktig.

Petina Gappah
advokat och prisad författare bosatt i Zimbabwe