Go to main navigation
Petina Gappah

Foto: Joakim Roos / SCANPIX

Sanktionerna stärker Mugabe

I slutet av april tog EU ett stort steg för mer avspända relationer med regimen i Myanmar (Burma). EU tog bort flera sanktioner mot organisationer och regeringsföreträdare från landet. Till detta ska läggas att EU lovat Myanmar 198 miljoner dollar i biståndspengar. Flera sanktioner återstår, men lättnaderna är ändå en tydlig signal om varmare relationer, och EU har tydligt visat att man är redo att aktivt bistå i Myanmars reformprocess.

Det är också en tydligt ny strategi. I stället för att lyfta sanktionerna som ett resultat av förändringar, lyfter man dem som ett sätt att uppmuntra reformer. Uppenbarligen stöds den nya strategin även av Aung San Suu Kyi.

Denna pragmatiska hållning har varit helt frånvarande i relationerna med ett annat land med sanktioner riktade mot sig, ett land vars regim samtidigt är ett under av demokrati om man jämför med Myanmar.

Robert Mugabes Zimbabwe har haft sanktioner mot sig sedan det omtvistade valet 2002. År 2008, efter ännu ett diskutabelt val, gick Zimbabwes stora partier in i en regeringskoalition. Morgan Tsvan-girai från MDC är nu premiärminister medan Mugabe är kvar som president.

Tsvangirai har uppmanat omvärlden att häva sanktionerna. Många diplomater på plats i Harare, där perspektiven blir andra än för de som sitter i Bryssel eller andra europeiska huvudstäder, har gjort detsamma. Ändå har EU hittills agerat som om Zimbabwes koalitionsregering helt saknar betydelse för politiken gentemot landet.

Om EU verkligen vill se reformer i Zimbabwe är det dags att häva sanktionerna. I dagsläget har sanktionerna stärkt snarare än försvagat Mugabes parti Zanu-PF, som hela tiden hävdat att landets ekonomiska kollaps är ett resultat av sanktionerna. Det är enligt denna uppfattning sanktionernas fel att landet fick ge upp sig egen valuta, att flygtrafiken inte fungerar och att ett land som tidigare exporterade mat nu måste ta emot bistånd för att kunna föda de fattiga.

Argumentet är mer kraftfullt än det kan synas vid en första anblick. Den zimbabwiske historikern Miles Tendi har konstaterat att Zanu-PF:s styrka kommer från dess förmåga att omtolka och utnyttja ett verkligt lidande i Zimbabwes historia. Sanktionerna bekräftar den paranoida världsbild Zanu-PF byggt upp; att externa krafter, ledda av vita amerikaner och européer, är ute efter svarta zimbabwier och vill hindra dem från att njuta av sitt lands välstånd.

Sanktionerna blir därmed destruktiva eftersom de låter Mugabe diktera villkoren för vilka frågor som ska diskuteras i nästa val. Sanktionerna är destruktiva eftersom de erbjuder en ursäkt för Zanu-PF:s misslyckande.

Koalitionsregeringen är överens om att sanktionerna borde hävas och Mugabe använder det faktum att de fortfarande är kvar som ett argument för att inte göra några fler eftergifter.

Men sanktionerna är inte bara dåliga för Zimbabwe utan även för EU. De sätter nämligen EU på kollisionskurs med den strategiskt viktiga gruppen för södra Afrikas länder, SADC, som krävt att de hävs. Sanktionerna är även kontraproduktiva sett till EU:s eget intresse. En viktig sak som koalitionsregeringen uppnått, med hjälp av EU-pengar, är att alla skolbarn nu har tillgång till de mest nödvändiga skolböckerna. Men befolkningen i Zimbabwe har ändå en skev uppfattning om EU:s roll eftersom biståndsprogram och stöd till utveckling helt och hållet skyms av att man samtidigt har sanktioner mot landet.

Det sista argumentet emot sanktionerna är att de är mer distraherande än effektiva. Deras enda effekt är symbolisk. De senaste årens reformer har inte kommit som ett resultat av sanktionerna. Och de Zanu-PF-företrädare som i dag förbjuds att spendera sina pengar inom EU:s gränser kan utan problem göra det i Asiens glittrande huvudstäder. Deras tillgångar må vara frysta i EU:s banker, men de kan lätt förvaras i andra banker, utan att det får några som helst konsekvenser.

EU borde alltså anamma en mer pragmatisk syn på sanktionerna. Om löftet att häva sanktioner fungerar i relationen till Myanmar, en stat som länge varit mästare på repression och som inte genomgått den sortens reformer som Zimbabwe gjort sedan 2008, då finns det inga argument varför samma strategi inte skulle fungera i relationen till Zimbabwe.

Fortsatta sanktioner är detsamma som att låta Mugabe hålla landet kvar i ett tillstånd utan framtid.

Det är dags att ändra grunderna för samtalet.

Petina Gappah

Vill du läsa mer om Petina Gappah kan du göra det i OmVärlden 4 2012. Prenumerera, köp digitalt, eller i butik den 22 maj.