Go to main navigation
Petina Gappah

Foto: Joakim Roos/Scanpix

Krönika: Petina Gappah

Jag tror på en förändring i Zimbabwe

Den 16 mars, en månad innan Zimbabwe firar 30 år av självständighet, kommer jag och miljoner av mina landsmän att gå till vallokalerna för att folkomrösta om en ny konstitution. Vi förväntas säga ja eller nej till det som ska utgöra grunden för ett nytt socialt kontrakt mellan de styrande och de styrda. Vägen till en ny grundlag har varit lång och snårig. En av utgångspunkterna var det avtal som slöts mellan Zimbabwes två stora partier 2008. För att kunna bilda en samlingsregering var de tvungna att enas kring en ny konstitution.

Nästan fyra år, en rad fraktionsstrider och 50 miljoner dollar senare är Zimbabwe äntligen där. En ny grundlag är avgörande för att landet ska kunna förankras i en aktiv, deltagande demokrati. Under hela tiden sedan självständigheten har makten i Zimbabwe varit centraliserad till ett enda politiskt parti, president Robert Mugabes Zanu PF. Alla val som hållits sedan 1980 har utgått från grundtanken att detta parti ska kunna behålla makten. Vid de tillfällen som den hotats har man löst problemet genom att ändra den gamla grundlagen och rigga om valsystemet. 1987 skapades ett presidentskap med närmast imperiell status, där det också saknades begränsningar för hur många valperioder presidenten kan sitta kvar.

Systemet gjorde det möjligt för Mugabe att styra landet i över 30 år. Zanu PF kontrollerade valsystemet, vattnade ur de medborgerliga rättigheterna, tillsatte lojala jurister inom rättsväsendet och kontrollerade polisväsendet och armén. Parlamentet var lamslaget inför hotet att det när som helst kunde upplösas av presidenten. Fram till 2002 var Zanu PF det enda parti som hade rätt till finansiellt stöd från staten. Hela systemet var med andra ord riggat för att säkra makten åt partiet.

Mot den bakgrunden har arbetet med en ny grundlag länge betraktats som avgörande för demokratin, och med inspiration från Kenya och Sydafrika har vanliga människor kunnat vara med i processen. Ändå präglades arbetet av politiska fraktionsstrider och till och med öppet våld. Krafter inom Zanu PF antog att deras makt var hotad och deras anhängare störde regelbundet politiska möten om den nya lagen.

Inläggen i de statliga massmedierna blev mer och mer hotfulla ju närmare man kom en kompromiss. Att det trots allt blev ett förslag till grundlag måste närmast betraktas som ett mirakel. Men det är också tydligt att förslaget är ett dokument som kommit till för att det varit nödvändigt. Det är en kompromiss, vilket bland annat märks i skrivningarna om presidentmakten, sammansättningen av en ny konstitutionsdomstol och en kommission som ska utreda historiska brott mot de mänskliga rättigheterna. Men tydligast märks det i frågan om rätten att äga mark, där grundlagen inte alls följer internationella normer om icke-diskriminering och jämlikhet. Förslaget tillåter diskriminering av zimbabwier baserat på ras. Landägare som får sin mark expropierad har olika rätt till ersättning beroende på om de är “infödda”, ett inte särskilt subtilt kodord för ”svart”.

Sådana kompromisser är besvärande, men givet att det kommer att bryta landets enpartistyre kommer förslaget ändå att stärka demokratin. Den tydligaste åtstramningen av presidentmakten handlar om begränsningar av hur många mandatperioder en president får sitta kvar. Betydelsen av den förändringen kan inte överskattas. Grundlagen gör också en tydlig åtskillnad mellan den lagstiftande, den verkställande och den juridiska makten. Presidenten kan inte längre agera som en kejsare.

Men den nya grundlagen är som starkast när den betonar att det är vanliga zimbabwier som är själva hjärtpunkten i systemet. En förstärkt rättighetskatalog sätter kvinnors och flickors rättigheter före sedvanerätten, förbjuder all form av tortyr, tar avstånd från dödsstraffet och garanterar rätten till yttrandefrihet, utbildning, bostad och liknande. Dessutom kan ett demokratiskt valt parlament så småningom justera de problem som ändå återstår. Så även om advokaten i mig är djupt oroad över några av kompromisserna, så drivs zimbabwiern i mig fram av det Barack Obama kallade för ”tron på förändring”.

 När jag går in i röstbåset den 16 mars kommer jag därför att rösta ja. Och jag kommer att göra det i förvissning om att även om Zimbabwes framtid ännu inte är skriven, så är konstitutionen den enda tillgängliga startpunkten för en demokratisk utveckling. 

Petina Gappah