Go to main navigation
Sanna Sjöswärd

Foto: Sanna Sjöswärd

Jag älskar min näsa

Välkommen till mitt ursprungsland Iran, där det är en trend att göra näsan rakare, munnen större och rumpan rundare. Fåfängans land, där det är vanligare att operera näsan än att köpa en dator.

Jag reser till norra Teheran för att undersöka skönhetsidealet i Iran. Där är de flesta beredda att lägga mellan 7000 och 30000 svenska kronor på en näsoperation. Den som inte har råd att betala, tar ett lån. Det är en rimlig investering om man tror att det ska öka chanserna att bli accepterad, respekterad, älskad – och bortgift.

Jag ska träffa en av de bästa och dyraste plastikkirurgerna, Dr Shaheed Motahari. Men först måste jag ta nya passbilder till min ansökan om ett iranskt presskort. Jag går till en professionell fotograf. Men när jag får bilden i min hand känner jag inte igen mig själv. Rynkorna och skuggorna under ögonen är borta. Huden är slätstruken och min näsa är smalare, mindre och rakare.

Ett mirakel – ett nytt ansikte för 35 kronor.

På pressministeriet visar jag bilderna och undrar oroligt om det är acceptabelt med en retuscherad bild. ”Självklart, alla vill se bättre ut än vad de gör i verkligheten”, svarar den pressansvariga personen.

Jag anländer tjugo minuter för tidigt till Dr Motaharis flotta kontor på femte våningen vid Vanaq Square – en exklusiv adress som kostar många näsoperationer.

I receptionen sitter en ung, smal och lång sekreterare med liten näsa. Hon serverar små kakor och en kopp te. Doktorn är försenad. Inget ovanligt med det i Teheran. Utanför toaletten hänger en affisch med tre erbjudanden: fettsugning, bröstförstoring och käkoperation. Inget alternativ är aktuellt för min del.

En grupp kvinnor är redan på plats i väntrummet. De är mellan 23 och 50 år, rika från överklassen, med blommiga silkessjalar om huvudet, exklusiva väskor från Dior, Gucci och Louis Vuitton. Mockasandaler med guldspännen. Fransk manikyr och pedikyr. Sminkade till tänderna och med tighta färgglada regnkappor.

Jag tjuvlyssnar. Samtalet handlar mest om näsor, vad operationerna har kostat, om de är nöjda med resultatet, vad de vill ändra mer i ansiktet och om vilka läkare som är bäst i Teheran.

Förstulna blickar studerar mitt ansikte som inte är målat och mina kläder som är omoderna. En svart lång mantor som jag fått låna av min syster och Eccosandaler som avslöjar att mina tånaglar är torra och omålade. En av kvinnorna i gruppen frågar mig något på persiska. ”I don’t understand.” Alla blir förvånade över att jag svarar på engelska, jag ser ju persisk ut.

Intill mig sitter en kvinna som definitivt har klippkort hos Dr Motahari. Spöklikt botoxansikte. Näsa, mun, kindkotor, käke, läppar, panna opererade dubbelt upp på flera ställen. Hon är den enda personen i väntrummet som ger mig en vänlig blick tillbaka. ”Are you here to fix your nose?” frågar hon. Alla lyssnar och förväntar sig ett positivt svar. ”No, no, I love my nose”, svarar jag bestämt. Hela gruppen gapar och kvinnan svarar ”You should” och vänder ryggen mot mig. Tack för den smockan.

Det känns märkligt att så många som i mina ögon redan är vackra vill ändra utseende till någon slags mainstream look. Men, när håret täcks av en slöja eller hijab blir näsan mer betydelsefull. Den får inte dra åt sig blicken genom att vara för stor, för köttig eller för knölig.

Även män är utseendefixerade i Iran. Jag möter Julio Iglesias Hussein. Han har kastanjebruna ögon, det rakade bröstet liknar en tvättbräda, näsan är perfekt. Han ser ut som en puma, en persisk puma. Men hans fåfänga är så extremt uppenbar att den står i vägen för hans unika skönhet. Han har fastnat i en sorts fejkad hard-to-get-look. Framför kameran ser han extremt onaturlig ut. Det spelar ingen roll vilket håll han tittar åt – det ser korkat ut.

Efter fem koppar te och två timmars väntan dyker Dr Motahari äntligen upp och kvinnorna ler vänligt mot den korta mannen i dyr, skräddarsydd kostym. Hade jag inte vetat vem han var skulle jag gissat på en persisk rockstjärna. Kvinnornas beundrade blickar går inte ta miste på. Han är deras gud, med en kniv som redskap och en skicklighet som kan ge en ny näsa, ett nytt utseende – och ett nytt liv.

Det finns ingen statistik på hur många näsoperationer som görs i landet, men när jag frågar Dr Motahari hur många operationer han utför på ett år svarar han ”500 näsor och 1000 andra operationer”.
That´s a lot of cash. Sover han aldrig? 

Sanna Sjöswärd