Go to main navigation
Johan Norberg

Foto: Sofia Nerbrand

Sista ordet: Johan Norberg

Migrera mera

Om ett land lever i djup misär och grannlandet i högsta välmåga, hur ska man kunna minska klyftorna och fattigdomen? Det är den eviga frågan, som traditionellt har besvarats med de stora, långsiktiga lösningarna: handel, institutionella förändringar, global omfördelning eller bistånd. Men det snabbaste sättet är att helt enkelt låta människor passera gränsen mellan de båda länderna.

Möjligheten att ta sig över en gräns och få arbeta i ett land som har stabila institutioner och där teknik och know-how gör ens arbete betydligt mer produktivt kan i ett slag öka migrantens lön tjugo- eller trettiofalt. Fyra av fem haitier som har tagit sig ur fattigdom har gjort det genom att flytta till USA.

I migrationsdebatten framförs emellertid ofta argumentet att denna migration dränerar många länder på den bästa arbetskraften. Läkarna och entreprenörerna försvinner och lämnar kvar fattigdom och hopplöshet. Det är ett slags medkännande argument för minskad invandring som är väldigt ofta förekommande.

Men som Lisa Pelling visade i förra numret av OmVärlden motverkas denna faktor av de remitteringar som migranterna skickar hem – 389 miljarder dollar 2012. Det intressanta med dessa fantastiska summor är att de ger utrymme för storskaliga experiment i småskaligt monetärt bistånd. I stället för att skicka pengar från en stat här till en handfull mottagare för ett specifikt projekt, går det rakt ned i fickorna på miljontals olika människor, som utnyttjar sin lokala kunskap till att satsa pengarna där de kan göra störst nytta – till mat, förbättra huset, utbilda barnen eller till att starta ett företag.

Som en tidigare filippinsk arbetsmarknadsminister har uttryck det: ”Sysselsättning utomlands har byggt fler bostäder, skickat fler fattiga barn till universitetet och grundat fler företag än alla statliga program tillsammans.”

Skillnaden mellan forskningen och populärföreställningarna i denna fråga är avgrundsdjup. Den brittiske utvecklingsekonomen Paul Collier skrev nyligen den migrationsskeptiska boken Exodus, som har fått mycket kritik för bristande faktaunderlag, men inte ens han ifrågasätter vinsten för utvandrarlandet. Efter att ha vägt förlust av talang mot värdet av remitteringar konstaterar han: ”Vi kan därför lugnt konstatera att migration är bra för dem som lämnas kvar.”

Men i dag betonar forskningen också mer svårmätbara faktorer. De som flyttar etablerar starkare handelsrelationer med sitt gamla hemland. Det är inte ovanligt att de som flyttar ut gör det under en tid och tillgodogör sig erfarenheter och kunskaper som de sedan kan använda på hemmaplan. Vissa skaffar sig en lång utbildning för att de vet att de kan betala den genom att arbeta utomlands några år, och skulle alltså inte vara högutbildade om det inte vore för migrationsmöjligheten. Många av de indier som ligger bakom landets it-framgångar är återvändare från Silicon Valley. 60 000 it-specialister flyttar varje år tillbaka till Indien.

Detta borde vara bekant för oss svenskar, som fick kunskap om nya produktionsmetoder, folkrörelser och religionsfrihet av Amerikaemigranterna – av deras brev hem och av de runt 200 000 som flyttade hem igen. ”Ty”, som en svensk bonde sade när han återvände, ”en kommer alltid lite mindre dum tillbaka än en va”. I dag kallas det brain circulation, den tidens svenskar kallade det ”Ida ut – idé hem”.

Allt talar för att migration är god utvecklingspolitik, och det finns all anledning att göra det lättare att migrera och skicka hem pengar, vilket inte alltid är lätt i tider av skräck för terrorism och penningtvätt.  Men det finns ett än mer centralt skäl att underlätta migration, och det handlar om varje människas egenvärde.

Det finns något obehagligt med en diskussion om kompetensflykt där vi talar om huruvida vi ”stjäl” talang och arbetskraft. Människor 
är inte någons egendom, de tillhör varken oss eller den markplätt där de växte upp, och de är inte medel för andra människor. Det är människans egen vilja som är viktigast, inte hennes effekt på andra.  

Johan Norberg

Liberal debattör, författare, föreläsare och dokumentärfilmare.

Johan Norberg och Jesper Bengtsson turas om att få sista ordet. I nästa nummer är det Jesper Bengtsson, chef för tankesmedjan Tiden som skriver.