Go to main navigation
ana-valdes-webb.jpg

Ana Valdés

Foto: privat

KRÖNIKA

Ana Valdés: Fredspristagare tror på social rättvisa

Fredspristagarna Rigoberta Menchu från Guatemala och Adolfo Perez Esquivel från Argentina är tydliga: utan social rättvisa är det omöjligt att bygga någon bestående fred. Ana Valdés skriver om ett inspirerande möte mellan flera fredspristagare i Uruguay.

Tillsammans med Lech Walesa, legendarisk före detta fackföreningsledare för polska Solidaritet som bidrog till kommunismens fall i Polen 1989, och Shirin Ebadi, fredspristagare 2003 från Iran, är de inbjudna till konferensen ”Voy por La Paz” i Uruguay. De är här för att prata om fred i världen och vad kan man göra för att stärka arbetarnas villkor. Det är deras gemensamma nämnare och att alla fyra har fått fredspriset vid olika tillfällen.  

Shirin Ebadi berättade hur det kändes när hon tvingads gå i exil efter att ha varit den första kvinnliga domaren i Iran. Fredspriset fick hon just för sitt arbete för kvinnors och barns rättigheter 2003.

Adolfo Perez Esquivel är en argentinsk människorättsaktivist som mirakulöst lyckades överleva det smutsiga kriget som kostade nära trettiotusen av hans landsmän livet. Han ser ung ut men har redan fylld 86 år och pratar passionerat om sin gamle vän Lula da Silva, Brasiliens före detta president, som numer är fängslad, anklagad för korruption. Perez Esquivel har försökt träffa Lula men nekats. Da Silva sitter isolerad och kan inte träffa andra än sin familj och advokater.

Perez Esquivel berättar för publiken att han föreslagit Lula som årets Fredspristagare. Han fick själv priset 1980, för sitt outtröttliga arbete i sökandet efter försvunna argentinare och för hans sätt att bistå deras familjer med juridisk hjälp.

Han har varit i Uruguay många gånger och träffat både den avlidne författaren Eduardo Galeano och den förra presidenten Jose Mujica.

Glöm inte vad som hände

Strax därefter anländer just Mujica till mötet och överraskar både arrangörer och publik. Han stannade i tio minuter och pratade om hur viktigt det var att arbeta för att bevara historien, att vi inte ska glömma alla dessa tusentals människor som förlorade sina liv under Plan Condor, samarbetet mellan diktaturerna i Paraguay, Chile, Brasilien, Argentina och Uruguay.

Rigoberta Menchu fick Nobelpriset 1992. Hon är född i Guatemala i en mycket fattig indianfamilj och har arbetat för urinvånarnas rättigheter. Hon har mordhotats många gånger, både militärer och stora jordägare ser henne som en farlig agitator.

I Guatemala finns tjugofem olika etniska grupper som talar tjugo olika språk med hundratals dialekter. De anklagades av de olika militärdiktaturerna för samarbete med gerillan som gömde sig i djungeln och i bergen. För att förhindra att de olika gerillagrupperna skulle få mat och proviant från indianerna utplånades hela byar. Rigoberta förlorade en stor del av sin familj och har besökt hundratals massgravar för att leta efter sina släktingar.

Både Rigoberta Menchu och Adolfo Perez Esquivel hävdar att Latinamerika idag upplever en backlash efter de progressiva regimer som kom efter militärdiktaturerna. Men säger också att jordägare, militärer och stora företagare bidar sin tid och är beredda att komma tillbaka. De nyliberala regeringarna i Brasilien och Argentina är exempel på det.

I dagens Latinamerika är urfolkens rätt och social rättvisa för alla inte längre på agendan. Det är bara Evo Morales i Bolivia som av många fortfarande anses som en visionär, och som vill att Bolivias urinvånare äntligen ska få rättvisa.

Själv blev jag tacksam och inspirerad av deras berättelser och hoppas att deras exempel på ödmjukhet, motstånd och solidaritet väcker gensvar hos många.

Ana Valdés