Go to main navigation
Martin Schibbye

Martin Schibbye, ny krönikör i OmVärlden.

Foto: Johan Resele

KRÖNIKA

Brev från fängelset

”Kära hyena, kom inte med några ursäkter, bara ät upp mig.”

Med det ordspråket inleder den fängslade etiopiske bloggaren BefeQadu Hailu sitt nyligen utsmugglade brev från Kalityfängelset.

Jag läser det samtidigt som de fängslade i Etiopien väcks till ljudet av träpinnar mot korrugerad plåt. Nu i slutet av regnsäsongen är det isande kallt på nätterna och varmt som en bastu på dagarna i plåtskjulen.

Men det är inte kylan eller sjukdomarna som jag minns som det värsta, utan att leva med rädsla för att uttrycka sig. Människor som skrev eller diskuterade politik fördes bort. Jag kunde vakna kallsvettig för att jag trott mig sagt något negativt om regeringen i sömnen. 

Bristen på yttrandefrihet kröp under skinnet på en.

Fängelset var byggt av rädslans stenar.

Kalityfängelset består av åtta zoner. För att vinna kriget mot sig själv var ett återkommande skämt bland de politiska fångarna att skoja om att de som släpptes bara fördes till en nionde zon: befolkad av dem som lever på utsidan i Etiopien.

BefeQadu Hailu är en av ett tiotal ungdomar i friheten som tog begreppet på allvar och började blogga under namnet ”Zon 9”. Han och kollegorna skrev om verklighetens Etiopien från fängelsets allra yttersta zon: Nationen själv.

Med stor iver publicerade de utdrag urkonstitutionen och artiklar om press – och mötesfrihet. Resultatet? Federal polis stormade deras lägenheter, grep dem och efter att ha torterats åtalades i juli hela gruppen för terrorism.

Antalet tweets inifrån Etiopien sjönk drastiskt. Nyheten om åtalet mot de unga bloggarna ljöd som en varningssiren om att det nu var öppen jaktsäsong på journalister.

Den etiopiska valrörelsen var därmed inledd.

Att i det läget smuggla ut ett brev är modigt bortom det mänskligt gripbara. BefeQadu Hailu skriver om att han i början trodde att allt skulle lösa sig: Han var ju varken terrorist eller spion. Men brutaliteten kom som en chock för honom: medfångar hängdes nakna upp och ner och andra fick naglarna utdragna. Beviset som lades fram var ett partiprogram från ett av de förbjudna politiska partierna i landet som ”hittades” bakom kylskåpet hos en av bloggarna.

I början skrattade han åt allt.

Men efter att med all sin fysiska och psykiska kraft ha försökt stå emot, skrev han till slut under ett ”erkännande”.

I det utsmugglade brevet tackar han för allt stöd. Att inte vara bortglömd läker de mentala såren – men han tror att han blir kvar, länge. Han skriver att regimen inte är rädd för att döma oskyldiga eller för omvärldens verbala kritik. Landet har lärt sig att fängsla journalister och tortera dissidenter är en billig form av censur utan några som helst politiska eller ekonomiska konsekvenser. Det är till och med bra för nationens bild i medierna. Reportagen som kommer från Addis Abeba berättar oftast framgångshistorier om tvåsiffrig tillväxt på temat ”Africa Rising” eller om det etiopiska löparundret. De som hade kunnat ge en annan bild sitter inlåsta eller är skrämda till tystnad.

Men mitt i allt det mörka finns det hopp. Det utsmugglade brevet visar att de fängslade inte är rädda. För de vet det som alla samvetsfångar vet: att fråntagen sin fysiska frihet kan man ändå behålla det mest värdefulla. Det ingen kan ta ifrån en. Rätten att bestämma sig för vem man vill vara. Genom att smuggla ut ett brev hjälper de alla i fängelset att behålla sin mänsklighet och vara fria i fångenskapen.

Deras enda brott är mod och den egenskapen har visat sig vara smittsam. Kollegor till bloggarna har börjat skriva och twittra under hashtaggen #Freezone9bloggers och sprida BefeQadu Hailus brev med stora personliga risker.

Ord förde bloggarna till fängelset och ord kommer också att göra dem fria. 

Martin Schibbye

BefeQadu Hailus brev kan läsas här:

http://zone9ethio.blogspot.se/2014/08/a-note-from-prison.html