Go to main navigation
Clas Örjan Spång
Burma 
Aung San Kyi
Myanmar

Lärarinnna Mya och Clas Örjan, då 13 år, vid en utflykt till Schwe Dagon Pagoda i Rangoon 1958. Aung San Suu Kyi sitter intill läraren i fotografiet ur elevtidningen Swaying Palm.

Foto: Anna Brita Spång

KRÖNIKA

Burma: ''Aung San Suu Kyi var min klasskamrat''

När Clas Örjan Spångs familj kom till Burma hamnade han i samma klass som Aung San Suu Kyi, och i en klass som var som landet självt – ett pussel av folkslag och religioner.

Burma 1958: Det hade kommit en ny flicka till klassen. Hon var duktig. Hon var ofta först med att räcka upp handen då fröken ställde en fråga och omgavs av ett beundrande gäng.

”Aung San” sa fröken och flickan svarade på bra engelska. Så gick en tid. En dag räckte hon upp handen utan att fröken hade frågat något.

”Aung San!”

”My name is not Aung San”, svarade hon.

“But you are related to him, aren’t you?”, sa fröken.

Jag funderade. Jag var 13 år. Vår klasslärare, fröken Brindley, var skicklig, men det var svårt att följa med i undervisningen när temperaturen i klassrummet gick över 30 grader.
Jag kände att det här var viktigare än skolan.

General Aung San var Burmas frihetshjälte. Hans fotografi fanns uppsatt i de flesta av Rangoons butiker. Det var han som stått i spetsen för Burmas kamp för självständighet. Jag steg ur skolbänken och gick fram till flickan som inte hette Aung San.

”Are you related to this general?”,  frågade jag.

Hon gav mig en blick, men inget svar.

”Hon heter Suu Kyi”, viskade någon. Sedan sa fröken Brindley till mig att jag skulle sätta mig på min plats.

Det var mitt första möte med Aung Sans dotter.

Burma var ett pussel av religioner

Det var oftast en god stämning i klassen. Diskussionerna var raka, men röriga. En gång diskuterade vi apartheidpolitiken i Sydafrika, som jag skarpt fördömde. Suu Kyi lyssnade intresserat, men yttrade sig inte.

Suu Kyis ledarstil var tyst och effektiv. Hon kunde organisera bus som fröken Brindley inte visste om. När Aung San Suu Kyi och några kamrater till henne skulle gå på en tillvalskurs i franska ville hon ha med mig också, utan att anmäla det till fröken Brindley. Hon löste problemet genom att de ställde sig i trapphuset, utom synhåll för fröken, och stirrade på mig tills jag begrep att jag skulle följa med dem.

Vår klass i Methodist English High School hade mer än 40 elever, den var som Burma i stort – ett multikulturellt pussel av många religioner och folkslag. Där fanns burmeser, indier och kineser, buddhister, kristna och muslimer. Jag var den ende svensken.

Akta dig för att bli kidnappad

I klassen delade jag delade skolbänk med en kristen kines som hette Peter Soon. Hans föräldrar hade kommit som flyktingar från Kina, men själv var han uppväxt i Rangoon. Peter var orolig över främlingsfientligheten i Rangoon, men trodde att den främst var riktad mot kineser. Han kom gärna och lekte i vår trädgård, men då jag föreslog att vi skulle gå ut på stan sa han stopp:

”Some people will come and kidnap you and put powder on your head”.

Han var rädd för att jag skulle bli ett nerknarkat kidnappingsoffer. Kidnappare brukade göra sina offer heroinberoende så att de skulle bli lättare att hantera, sades det. Knarket kom från nordöstra Burma, där en banditarmé odlade opiumvallmo i industriell skala.
Den torkade vallmosaften exporterades till Hong Kong där den raffinerades till heroin, sedan såldes det vidare på den internationella narkotikamarknaden.

Var Peters varning överdrivet försiktig? Svårt att säga, men jag gick aldrig ut ensam, pappas chaufför körde mig till skolan på morgonen och hämtade mig på eftermiddagen.

Det mörknar vid horisonten

Pappa hade kommit till Burma i april 1957. Han skulle leda installationen av en automatisk telefonstation i Rangoon. Till sin hjälp hade han ett team av svenska ingeniörer från LM Ericsson. Familjen bosatte sig i en bungalow på Prome Road. Vi hade sex personer anställda i vårt hushåll. Längst bort från vägen, i ett hörn av trädgården låg en träbarack där tjänstefolket bodde med sina familjer. I Stockholm hade vi varit en vanlig ingenjörsfamilj med blygsamma inkomster, men i Rangoon hade vi plötsligt blivit upphöjda till överklass.

Det var en prekär samhällsställning. I praktiken var Rangoon under belägring, revolutionära gerillaarméer omgav staden. Det var bara under vapenvilan vid det buddhistiska nyåret som vi kunde resa ut på landsbygden. Till sist blev det fred. Våren 1958 återvände jag till Sverige för att gå i skola i Sigtuna. Mina klasskamrater spelade en avskedstrudelutt för mig på den burmesiska melodiradion. Det var Colonel Boogey, signaturmelodin i filmen Bron över floden Kwai. Jag tog med mig ett minne av Burma som ett fantastiskt vänligt land med en stor framstegsoptimism.

Burmas framtid mörknade 1962 då arméchefen U Ne Win genomförde en militärkupp. Det var en katastrof. Burmas ledande civila politiker sattes i fängelse eller i husarrest, landet isolerades från omvärlden. Utlänningar som ville besöka Burma fick bara visum för 24 timmar.

Min mamma flög till Rangoon för att leta reda på en gammal burmesisk väninna, men hon lyckades inte. Ingen vågade hjälpa henne på de 24 timmar som hon hade på sig.

Ne Win återupptog de många krigen mot Burmas nationella minoriteter. I Rangoon fick pöbelupplopp mörda indier och kineser utan att polisen ingrep. Ne Win avgick 1988, men de militärjuntor som följde efter honom fortsatte hans politik.

En tuff och dynamisk tjej

Daw Aung San Suu Kyi kom att bli deras främsta motståndare. Så snart hon börjat sin politiska bana sattes hon i husarrest av militären. Då hon fick Nobels fredspris 1991 satt hon fortfarande i husarrest. På internet fick jag kontakt med gamla lärare och skolkamrater.

Jag kände inte igen henne i den mediala dramaturgi som omgav henne. Jag mindes henne som en tuff och dynamisk tjej. Var det verkligen hon? Ett offer för politiskt förtryck?

Vändpunkten kom 2015, då hon fick en ministerpost i Burmas regering  efter ett demokratiskt val och en jordskredsseger för hennes parti National League for Democracy. Hennes ställning som minister var osäker. Inrikes- och försvarsministrarna tillsattes direkt av militären utan möjlighet för henne att påverka deras utnämning.

Motsättningarna ställdes på sin spets under 2017 då hundratusentals rohingyer fördrevs från sina byar i västra Burma. Officiellt hävdade militären att de stred mot den islamistiska gerillan i området, men den hemliga målsättningen var att fördriva etniska bengaler med islamisk trosuppfattning över gränsen till Bangladesh.

Återigen står Burmas civila politiker och den militära extremhögern mot varandra i en tyst kraftmätning. Återigen ligger Burmas framtid i vågskålen.

Clas Örjan Spång