Go to main navigation
abort val irland folkomröstning kvinnors rättigheter

Christina Zampas

Foto: Ylva J Bergman

KRÖNIKA

Christina Zampas: ”Nu ligger abortfrågan i folkets händer”

Den 25 maj kan bli en historisk dag för Irland. Ett ja till kvinnors rätt att bestämma över sin kropp kan bryta den fasansfulla behandling som förmörkar landets historia – och sända en viktig signal över världen. Det skriver Christina Zampas, människorättsjurist som kartlagt abortfrågan på Irland.

Det totala förbudet mot abort som nu gäller på Irland är något av det värsta jag sett. Endast om graviditeten riskerar att döda en kvinna kan den bli avbruten, eftersom det så kallade ”åttonde tillägget”, finns i Irlands konstitution sedan 1983. Det likställer kvinnor rätt till liv med fostrets rättigheter.

Men den irländska lagen måste förstås i rätt sammanhang. Landets långa historia av att kriminalisera abort är sammanflätad med en bredare social och politisk kontext där kvinnor och flickor har utsatts för strikt, bestraffande och social kontroll kring sin sexualitet. Både vad gäller lagar och regler men också i praktiken. Ett exempel är The Magdalena Laundries, ett mödrahem där ogifta kvinnor som blev gravida placerades. Fram till 90-talet skickades unga flickor hit, betraktades som fallna kvinnor, och straffades hårt för sina” synder” av den katolska kyrkan som drev hemmet. Regissören Peter Mullan har gjort en film om detta.

Landets historia av institutionaliserat våld har skapat ett stort stigma kring kvinnors sexualitet, till hemmet kom exempelvis flickor som blivit våldtagna och utsatta för incest.

Oavsett den hårda abortlag som nu råder på Irland så har, och kommer alltid, kvinnor att utföra aborter. Världshälsorganisationen (WHO) konstaterar att begränsande lagar inte minskar antalet aborter, utan att kvinnor ändå genomför aborter. Att begränsa kvinnors tillgång till säkra och legala aborter leder istället oundvikligen till att de fråntas sina rättigheter och utsätter särskilt de kvinnor som redan är marginaliserade och sårbara. Det förstärker ytterligare deras utanförskap.

2014-2015 åkte jag till Irland för att skriva en rapport för Amnesty International. Jag talade med kvinnor och sjukvårdspersonal om deras frustrationer och det var första gången som jag insåg hur djupt orättvis, och faktisk elak, det åttonde tillägget är. Jag kan fortfarande gråta vid minnet av vad dessa kvinnor berättade.

I rapporten “She is not a criminal” från 2015 berättade kvinnor att de, trots att fostret var dött, nekades abort, med risk för sina egna liv. En flyktingkvinna som våldtagits av paramilitära grupper vägrades abort, trots att hon hotade att ta sitt liv, ytterligare en kvinna, vars foster vad så skadat att de skulle dö, nekades abort. Det är bara några exempel.

2015 deltog jag i en utfrågning inför det irländska parlamentet och förstod att politikerna börjat få nog av kvinnors lidande. Under årtionden hade regeringen litat på “säkerhetsventilen”, att kvinnor reser till Storbritannien för att få en abort, uppskattningsvis 4000 per år, och därmed kunde politikerna abdikera från sitt ansvar för kvinnors rättigheter.

”Det som inte syns finns inte”, som en kvinna förklarade den irländska regeringens hållning.

Det 25 maj ska irland rösta om kvinnors rätt till abort. År av straffande lagar kan nu brytas hoppas Christina Zampas. 

På sistone har dock regeringen varit tvungen att stå till svars för hur Savita Halappanavar dog. En chockerande död som hade varit lätt att förhindra. Hon avled eftersom Galaway-sjukhuset nekade henne abort efter ett missfall.

Det åttonde tillägget som skyddar fostrets rätt till liv har dessutom inverkat negativt på den vård som alla gravida kvinnor får inför kommande förlossning. Vid konferensen Human Rights During Childbirth, som nyligen arrangerades av barnmorskor på Irland vittnade vårdpersonal om sin frustration över att inte kunna hjälpa kvinnorna.

Idag måste gravida kvinnor som får komplikationer vänta tills de är tillräckligt dåliga för att få den vård som krävs.

”En kvinna som måste vänta tills hon riskerar att dö innan hon kan sövas, eller opereras, det ökar risken att dö på operationsbordet”, som doktor Peter Dunkin, en pensionerad läkare säger i Amnesty-rapporten.

Kvinnor som jag intervjuade för Amnesty hade inget förtroende för vården. En kvinna sa, ”Jag skulle vara rädd för att dö om jag blev gravid igen.”

Men kanske är det nya vindar på gång. Inför folkomröstningen den 25 maj var Dublin tapetserad med affischer och det fanns en känsla av att rättvisa slutligen kommer att skipas. Nu ligger kvinnors rättigheter i folkets händer.

Jag lovordar den irländska regeringen som nu agerat för att lyfta denna tidigare onämnbara fråga, och som inbjuden expert att vittna inför den parlamentariska utfrågningen såg jag att politikerna har medkänsla för kvinnorna. Särskilt de kvinnliga ledamöterna. Om folket röstar ja kommer kvinnor på Irland uppleva att deras rättigheter betyder något – och de kommer sända en viktig signal till miljoner kvinnor världen över om att en förändring också kan ske i deras länder.

Christina Zampas