Go to main navigation
Mia Laurén

Mia Laurén, skribent och marknadsförare på OmVärlden

Foto: OmVärlden

KRÖNIKA

Den andre och jag

”Behandla Afrika som om det vore ett land. Det är varmt och dammigt med grässlätter och stora horder av djur och långa, smala människor som svälter. Eller det är hett och fuktigt med väldigt korta människor som äter primater. Bekymra dig inte med precisa beskrivningar.” 

Så skrev den kenyanske författaren Binyavanga Wainaina i den rasande ironiska texten How to Write about Africa i tidskriften Granta för snart 20 år sedan.

Texten var ett svar på det anrika magasinets Afrikanummer där vita brittiska skribenter skrev exotifierande om sina spännande och farliga resor på kontinenten.

Tyvärr är Wainainas kritik ännu aktuell. På senare tid har han beskrivit hur den europeiska medelklassen ser Afrika som ett perfekt ställe att skicka sina nästan vuxna barn på sabbatsår till, där de kan hjälpa barnhemsbarn under några veckor och kombinera det med att titta på giraffer. Hur utrikeskorrespondenter och biståndschefer skvallrar på tennisbanan innan de dricker en skummande iskall öl vid poolen och pratar senaste folkmordet. 
Wainainas iakttagelser har berört mig. Eftersom de sätter fingret på något som skavt i mig sedan jag började arbeta med utvecklingsfrågor.

Det handlar om relationen mellan den som är givare och den som är mottagare. Hur jag som ger stöd, eller skildrar någon annans liv – lidande – hamnar i en maktposition. Som grundar sig på antagandet att vi i västvärlden VET vad som är bättre för dem som råkar vara födda i Asien eller Afrika. De ska utvecklas, enligt vår modell.

I många fall sägs det inom biståndet att ”mottagarnas behov bestämmer”, samtidigt som många vet att den som står i beroendeställning inte vill uppröra eller bli av med sina givare. Att givaren vill fortsätta ge, blir förutsättningen för verksamheten.

Många inom biståndet har som jobb att skriva rapporter som ska tillfredsställa givarens önskemål. Är givaren inte nöjd försvinner också rapportskrivarens jobb. De människor från utvecklingsländer som beskrivs i rapporter och tidningsartiklar blir ofta objekt, i stället för subjekt.

Medvetenheten om problemet har trots allt ökat. Norska studentorganisationen SAIH har i flera humoristiska kampanjer belyst detta, bland annat med ”RadiAid” där sydafrikaner samlar in element att skicka till stackars frusna norrmän eftersom ”Frostbite kills too”.

Men som om inget har hänt ser vi fortfarande stereotypa reklambilder från insamlingsorganisationer med fattiga svarta barn i trasiga kläder som sträcker ut sina händer. Varför? Min gissning är att det fungerar. Det gör att många vill öppna sin plånbok. Men priset blir att orättvisa strukturer i själva verket cementeras.

De senaste åren har biståndet blivit så hårt kritiserat och ideologiskt ifrågasatt att den viktiga frågan om makt hamnat i skymundan. Åtminstone i den svenska debatten. Visst pratar vi om ”mediebilden av världen” och hur Afrika nu är en tillväxtkontinent i stället för en svältkontinent. Men jag tror att idén om ”den andre” som den behövande finns kvar. Att det är upp till västvärldens generösa givande om världen ska bli bättre. När det i själva verket handlar om orättvisor delvis grundade i koloniala strukturer. 

Nyligen såg jag Göran Hugo Olssons Om Våld på bio. Den baserar sig på Franz Fanons klassiska bok Jordens fördömda, som handlar om frigörelsen från kolonialismens förtryck. Materialet som filmen bygger på är hämtat ur tv-arkiv och filmat under 1960-, 70- och 80-talen. Det är en brutal påminnelse om hur nära kolonialtiden faktiskt är. Vilken vidrig rasism som genomsyrade den. Hur svenska missionärer och företag, för bara ett par decennier sedan, verkade i dessa länder i samarbete med kolonialmakterna.

Orättvisor och förtryck bekämpas inte genom gåvor på grund av att vi är så ”generösa”. Utan genom att någon rättmätigt kräver tillbaka det som tagits ifrån henne. Jag hoppas att Wainainas kritik en dag blir inaktuell. Och att västvärldens självgodhet förbyts till medmänsklighet. 

Mia Laurén