Go to main navigation
tova-jertfelt-omvarlden.jpg

Tova Jertfelt, formgivare och webbredaktör på OmVärlden.

Foto: Tova Jertfelt

KRÖNIKA

Den perfekta bilden av misär – på vems villkor?

“Hur ska man förhålla sig till ambitionen att bryta mot stereotyper och visa en annan bild av världen, när urvalet av bilder från krig och konflikter inte alltid ger den möjligheten?” skriver Tova Jertfelt, formgivare på Omvärlden.

Min roll som formgivare och webbredaktör på ett magasin vars uppgift är att skildra omvärlden är knepig. Hur väljer jag, och hittar, bilder från krig, svältkatastrofer, elände och förtryck som inte är stereotypiska? Där jag med absolut säkerhet vet att de som blivit fotograferade inte blivit utnyttjade av fotografen och reduceras till objekt utan namn i den europeiska fotografens verk.

Är det ens möjligt?

Biståndsorganisationer måste sälja in sig till bidragsgivare så att organisationen kan överleva. Hur kan man fånga uppmärksamhet och samtidigt följa etiska regler? Å ena sidan finns en bildpolicy om att inte använda bilder på barn. Å andra sidan klickar folk på annonser med just barn. 

2004 publicerade Dagens Nyheter en bild på deras framsida jag aldrig kommer att glömma. Den täckte hela tidningen. Fotografiet var från en strand i Thailand efter Tsunamin och det tog ett tag innan jag förstod att det föreställer högar med oidentifierade lik. Jag mindes då fotografiet från 70-talet av den nakna, skräckslagna, nioåriga och då anonyma, vietnamesiska Phan Thi Kim Phúc som flyr från napalm tillsammans med andra barn. Fotografiet av pojken Aylan, med ansiktet nedåt på en strand vid Medelhavet från 2015 är en annan.

Alla dessa nyhetsbilder som berättar ocensurerat om det hemska vi människor gör mot varandra. Bilder som väckt både känslor och motstånd. Men till vilket pris ror vi hem den förståelsen hos våra läsare? Hur många gånger har vi inte sett anonyma, döda eller skadade, icke-vita i media? Och vad för uppfattning av vår omvärld skapar vi? Blir vi egentligen berörda av det slentrianmässiga fotograferandet av andra människors lidande?

Jag upplever att det finns en problematik när jag som vit europé ska rapportera från länder och kulturer där jag inte har någon större förförståelse. Trots min välvilja i mitt arbete i så finns det tillfällen när klichén är verklighet. När krig bara kan porträtteras med krig. Hur kritisk har jag råd – och tid – att vara? Min vision om normkreativitet, kanske en naiv sådan, råkar i trångmål med den råa verkligheten.

Stereotyper måste krossas

Därför är det skönt att det finns initiativ som väcker en diskussion kring de här frågorna. Artisten Ed Sheraan anklagas till exempel för fattigdomsporr när han deltog i en insamlingsvideo. Det norska Radi-Aid awards korade videon till 2017:s värsta välgörenhetskampanj med motiveringen “Detta är bokstavligt talat fattigdomsturism”

Radi-Aid är för övrigt samma initiativtagare som gjorde den satiriska kampanjen “Radi-Aid: Africa for Norway” 2013 där man gjorde parodi på hur fördomsfulla välgörenhetskampanjer är, med starka referenser till “Do they know it’s Christmas?” och “USA for Africa – We are the world” som brittiska respektive amerikanska artister spelade in på 80-talet för att hjälpa det svältdrabbade Etiopien. 

Båda låtarna är från 80-talet, och särskilt julsången framstår idag som särskilt hårresande på grund av deras porträttering av den afrikanska kontinenten. Till exempel när man refererade Etiopien som “Afrika”, för att sedan porträttera detta “Afrika” som ett ställe där inget växer, där det inte finns något regn eller ens julafton. Men de förstärker också självbilden av den vita hjälparbetaren. Det är propaganda för den vita människans godhet – vilket på ett sätt är ironiskt när den vita människan är en stor orsak till att problem uppstått från början.

Som när folk tar selfies i flyktingläger, barnhem, tillsammans med barn i nöd. Var finns respekten? Är bristen på respekt ett tecken på makt? Hur många gånger har vi inte sett en vit person posera med namnlösa svarta barn? Det är det perfekta exemplet på vit hegemoni, när en vit människa med makt blir porträtterad som en “god samarit” för att hen hjälper de “stackars fattiga barnen i Biafra”. Och det är tydligt vem det är vi ska se i bilden - den vita personen, inte den svarta “rekvisitan”. Återigen upprätthåller vi en världsbild där den vita människan står i centrum.

Därför är det särskilt inspirerande att ta del av satiriska inslag som “Let’s save Africa!” och instagramkontot Barbie Savior som hånar volonturism, men också det viktiga och lärorika “How to communicate the world” som är en guide för kommunikatörer och privatpersoner från västvärlden där man tydligt drar gränsen för vilka bilder av utvecklingsländer som är okej att ta och sprida i sociala medier.

Läs mer om guiden för sociala medier här.

Berätta om varken eller

En av punkterna i guiden vill jag särskilt lyfta, då den handlar så mycket mer än om sociala medier: “Du har två val: 1. Berätta för dina vänner en stereotypisk historia, där du verifierar deras fördomar istället för att utmana dem. 2. Berätta något annat än den ensidiga historien om fattigdom och medlidande. Porträttera människor på ett sätt som ökar solidaritet och gemenskap.”

Efter konstskolan flyttade jag till Sydafrika som praktikant för Afrikagrupperna. När jag skulle åka dit fick jag förvarningar från bekanta om all aids jag kunde få. När jag kom hem frågade man mig om allt våld. De historierna jag valde att berätta handlade om varken eller.

Jag berättade istället om jakarandaträden som blommar i en nyans av lila jag aldrig sett förut. Jag berättade om kvinnorna som från hela södra Afrikas landsbygd förenas i en kamp mot patriarkatet, och hur mycket de inspirerade mig. Jag berättade om sångerna, språken, musiken, konsten. Jag berättade om min enorma kärlek och respekt till människorna, comrades, de vänligaste och ärligaste främlingarna jag träffat. Jag berättade om min nya familj som jag hittade där, och den kärlek jag har för dem. Jag berättade om Koleka Putuma, poetry slam-poet från Kapstaden som frälste mig med hennes dikt “Water”:

Our respect for water is what you have termed fear

The audacity to trade and murder us over water

Then mock us for being scared of it

The audacity to arrive by water and invade us.

Även om vi många gånger givetvis följer den gängse mediala agendan när händelser ska gestaltas så är det lika viktigt för mig att minnas de historierna, och människorna, i mina bildval på OmVärlden.

Tova Jertfelt