Go to main navigation
Hannah Stanton

Foto: privat

KRÖNIKA

"Det är Syd som fattat att alla vinner på ett jämställt samhälle"

Det var Europa som krånglade – när resten av världen ville framåt. En nattmanglad Hannah Stanton rapporterar från FN-toppmötet på kvinnokommissionen i New York som avslutades förra veckan.

När jag på tisdagen den 22 mars borstar tänderna redan klockan 22 känns det underligt. ”Ta chansen och sov lite, det kommer bli sent imorgon…” sägs det. Inte mig emot, nätterna innan har vi suttit uppe till småtimmarna för att formulera “reaction statements” (uttalanden) på förhandlingstextens senaste utkast. Sedan har vi varit uppe med tuppen igen för att se till att alla som kan påverka texten vet vad WAGGGS – Världsorganisationen för flickscouter, den ledande organisationen för unga kvinnor och flickor i världen – anser om det aktuella förhandlingsläget.

Och lite sömn sådär är väl bra. Men det betyder också att vi inte får ett nytt utkast att reagera på förrän tidigast på onsdag eftermiddag, att det finns mycket kvar att diskutera.

Texten jag syftar på är Kvinnokommissionens slutdokument - de så kallande ”agreed conclusions” som jag var med och förde in synpunkter till. 

Enligt reglerna ska överenskommelsen antas gemensamt, alltså med konsensus, inte med majoritetsbeslut. Alla länder ska ställa sig bakom, annars blir det ingenting. Det kräver sitt av de som leder förhandlingarna och i år var det Tyskland. 

Det hinner bli sen torsdagkväll innan sista ordet är sagt. Precis som befarat var många formuleringar omstridda: det diskuterades om vi ska nämna flickor särskilt, hur vi förhåller oss till icke-formell utbildning, och det som alltid leder till delade meningar - sexuell och reproduktion hälsa och rättigheter (SRHR), finansiering av hållbarhetsmålen med jämställdheten i fokus, kvinnors ekonomiska egenmakt, liksom definitionen av familj. 

Allt det som just unga bryr sig om diskuteras allra mest. Inte minst SRHR, jämställdhet inom hållbar utveckling, ekonomisk egenmakt och friheten att få utvecklas som en vill. Allt som avgör om den kommande generationen ska kunna göra mer hållbara val – eller om de ska hindras från att delta på ett jämställt sätt.

De hårda politiska vindarna som blåser i världen, och i Europa, märks även här. EU:s tidigare progressiva roll är inte lika tydlig och försvagas av att Ungern och Polen håller tillbaka framåtsyftande formuleringar. Istället är det i Sydamerika och delar av Afrika och Asien som viljan att visa vägen för jämställdhet och hållbar utveckling är som starkast. Kanske har det blivit tydligt i dessa regioner att alla människor vinner på ett jämställt samhälle, där ingen tillåts att hamna efter enbart på grund av sitt kön.

I slutdokumentet går framåtsyftande formuleringar att finna, men de är svaga. Det fanns ett hårt tryck emot att ens hålla fast vid redan överenskomna målsättningar. Jag tolkar det som alla förändringars första fas: innan vi kan acceptera förändring (för allas bästa), stoppar vi huvudet i sanden och låtsas som om det inte finns. Så småningom, när allt fortskrider, är vi beredda att lyfta huvudet, acceptera förändringen och bidra till att det lyckas. Det är inte mer än mänskligt. Men för att hållbarhetsmålen ska kunna bli verklighet måste det till en social förändring, inte minst när det gäller att leva ett likvärdigt och jämställt liv.

Med bestämda steg klev vi in i korridorerna i FN-skrapan och med lika bestämda steg far vi hemåt. För när delegatens jobb är slut börjar det riktiga jobbet på hemmaplan, med hur vi omsätter ord till handling.Facit efter två veckor är att mötet mellan människor är viktigast – fler möten leder alltid till fler insikter och en ökad förståelse för allas olika förutsättningar. I slutändan ger det oss möjligheter till att skapa förändring. Vi måste utöka rummen där vi kan lära nytt av varandra för att släppa gammalt.

Även om det inte syns i slutdokumentet just nu så håller världen på att förändras. Det finns ett otroligt engagemang bland unga deltagare som är redo att ta ansvar, som inte ställer upp på levnadssätt som vi vet inte håller. De unga vill framåt, men ofta är det de äldre som håller emot.

Texten från CSW må inte spegla det än, men trots sömnbrist är det tydligt att vi kommer hem till olika hörn av världen med förnyat engagemang för att bygga ett jämställt, rättvist, hållbart samhälle.

 

Hannah Stanton