Go to main navigation
collage Tova Jertfelt illustration flygplan klimatmål cop24 UN fn föroreningen klimat

Foto: Tova Jertfelt

krönika

Det krävs en global krigsekonomi för att rädda planeten

Om vi bör sätta målet till 1,5 eller 2 graders uppvärmning är som att diskutera om vi ska åka till Mars eller Jupiter. I verkligheten är vi inte på väg till någon av dem – utan till ett mycket dystrare ställe.

Klimattoppmötet i Paris för tre år sedan kändes för ett kort ögonblick som en vändning. Världens ledare enades om att hålla den globala temperaturökningen under 2 grader. Bortom den tröskeln kan temperaturen börja skena okontrollerat har det sagts.

Men ganska snart började 2-gradersmålet ifrågasättas. Särskilt från fattiga och torra länder där uppvärmningen får sina mest förödande konsekvenser. För små önationer i Atlanten och Stilla havet innebär 2 grader att deras länder troligen läggs under vatten.

Det märkliga med 2-gradersmålet är att det letat sig till centrum av klimatdebatten och satts på pränt i globala klimatöverenskommelser – trots att det egentligen saknar vetenskaplig förankring.

Det har blivit en politisk sanning. En trevligt jämn siffra som bekvämt nog ligger en bit in i framtiden.

FN:s klimatpanel IPCC tog nyligen en ordentlig titt på 2 grader och jämförde det med mer närliggande 1,5 graders uppvärmning.

Slutsatsen är att det inte finns någon magisk buffert att fortsätta med business-as-usual upp till 2 graders uppvärmning. 2 grader är i sig en klimatkatastrof.

Om nu världen verkligen skulle leva upp till Parisavtalet kommer det till priset av samhällskollapser och flyktingkriser av en omfattning vi inte varit i närheten av tidigare. Isarna på Grönland och Antarktis kommer att smälta i rasande takt och våra kuster översvämmas. Utrotandet av jordens djur- och växtliv kommer att accelerera, korallreven försvinna och med dem en fjärdedel av livet under ytan.

Vid 2 grader är det stor risk att vi redan passerat flera av de trösklar då jorden börjar värma sig själv. Då finns det ingen bortre gräns.

Nu måste vi börja tala om 1,5-gradersmålet istället, säger de sakkunniga. Och det är lätt att hålla med. Å andra sidan är hela debatten om 1,5 grader eller 2 grader som att debattera om vi ska åka till Mars eller Jupiter.

I själva verket är vi inte på väg till någon av dem.

I verkligheten har vi inte börjat minska utsläppen alls – vi ökar dem. Förra året släppte mänskligheten ut mer växthusgaser än någonsin tidigare. Om vi fortsätter är vi med raska steg på väg mot tre eller fyra eller fem graders uppvärmning vid år 2100. Minst.

Vi är på väg från klimatkatastrofen rakt mot klimathelvetet.

Vid dessa temperaturer drabbas vi av massiv svält. Majoriteten av dagens jordbruksmarker blir obrukbara. Amazonas-djungeln som producerar 20 procent av all syre i luften torkar och brinner upp. Havet stiger med tio meter eller mer. På många platser på jorden kommer man riskera att kokas levande i dödliga värmeböljor med dödlig luftfuktighet.

Den dystra sanningen är att den senaste IPCC-rapportens worst-case-scenario – det vill säga 2 graders uppvärmning – i själva verket är ett best-case-scenario. Om det ska stanna vid en klimatkatastrof måste världens samlade klimatansträngningar tredubblas, enligt en rapport från FN. Om vi ska nå 1,5 grader så måste de femdubblas.

Och det är bråttom. För 1,5 grader måste utsläppen halveras på ungefär tio år (betänkt att de just nu ökar). Om 20-30 år måste de nå noll. Men det räcker inte. Därefter måste vi ha minusutsläpp, det vill säga: vi måste suga koldioxid ur atmosfären med teknik som vi ännu inte har.

Och vad som är ännu mer svindlande är hur snabbt det har gått. Nästan hälften av mänsklighetens samlade utsläpp av växthusgaser har skett under min livstid. Det liv jag har levat, den värld och alla medmänniskor jag betraktat, alla resor kors och tvärs, allt shoppande, allt vi ätit, alla våra prylar och bekvämligheter.

På en generation kan vi ha förändrat jordens klimat för tusentals år framöver.

FN:s klimatpanel IPCC är i grunden en konservativ skapelse. De presenterar endast sådan fakta där det råder total och ovedersäglig konsensus i forskarvärlden. När en konservativ institution skriver att det krävs "snabba och omfattande förändringar av hela samhället i en skala som saknar motstycke" för att undvika klimatkatastrofen, då bör man lyssna.

Det finns inget facit från historien. Vi har aldrig gjort det vi nu måste göra. Den enda gången världen har sett något liknande är när enskilda länder mobiliserat för världskrig. Inför det yttre hotet kunde hela länders produktionsapparat och samhällsfunktioner ställas om på några månader.

Det kräver såklart skärpta regleringar och kraftig statlig inblandning. Men också ett flexibelt näringsliv som förstår sitt eget bästa; det finns ingen business i klimathelvetet.

Jag tror att det är på den skalan omställningen måste ske. Det är där politikerna på klimattoppmötet i polska Katowice borde börja sin diskussion. Det krävs en global krigsekonomi för att rädda planeten.

Mikael Färnbo