Go to main navigation
kvinnamyanmar_magdalenavoigt.jpg

De rohingyer som är kvar i Rakhine, Myanmar, lever under apartheidliknande omständigheter, i segregerade ghetton och läger, med extremt begränsad rörelsefrihet och tillgång till mat och basal samhällsservice.

Foto: Magdalena Vogt

krönika

Det långsamma folkmordet i Myanmar

Rohingyer i Myanmar tynar sakta bort i läger i brist på tillräcklig näring och sjukvård. Samtidigt prioriterar ofta internationella aktörer goda relationer med myndigheterna framför att lyfta nödvändig kritik. Är det inte dags att ta bladet från munnen? skriver Magdalena Vogt.

Toslima är bara 43 år, men de insjunkna ögonen är betydligt äldre. Läpparna ler dock vänligt när hon välkomnar oss till den lilla skrubben där hon bor med sina fyra barn. Medan världen följt med fasa hur hundratusentals rohingyer jagats på flykt till Bangladesh sedan augusti 2017, har de internflyktingar i Rakhine som fördrivits och placerats i läger redan 2012 nästan glömts bort. Toslima är en av dem. 

– Vi är fångar, säger hon.

Vi träffas en tisdag förmiddag i det hem som skulle vara tillfälligt, men som blivit permanent. Genom de tunna bambuväggarna hör vi slamret från grytor och barn som skriker hos familjen bredvid. Det är varmt och högljutt. Toslima berättar om kvällen när hon flydde från sin hemby.

”Vi bara sprang”

– Jag var ensam med mina fyra barn. Min man var ute och jobbade när de satte eld på vårt hus.

Det är svårt att prata om det som hänt. Toslima stirrar ut genom den öppna dörren en lång stund. Hon har inte sett sin man sedan dess.

– Vi kunde inte ta med oss någonting, vi bara sprang. Jag fick bära min femåring. Som tur var kunde jag få plats med alla mina barn på samma båt. Det var kaos.

Toslima skakar på huvudet och tittar ut genom bambudörren igen. Hon berättar att hon kommer från en vacker fiskeby en dagsresa nordöst. Byborna färdades med båtarna hela den natten, ända tills de nådde en annan rohingyaby där de kunde gå iland och få mat och vatten. Men snart sa myndigheterna att de skulle flytta hit, till lägret.

Apartheidliknande läger

– Nu har jag varit här i sex år. Sex år! Barnen saknar sin pappa och det finns ingen framtid för dem här. Jag oroar mig för dem.

Toslimas ögon mörknar. Vad ska hon göra?

Rohingyafolket i Myanmar har diskriminerats i decennier. Den inhemska retoriken och hatet är chockerande ogenerat, på alla nivåer. De är våldtäktsmän och rövare, hundar och bengaler som inte hör hemma i Myanmar. De kan försvinna eller dö.

De rohingyer som är kvar i Rakhine, Myanmar, lever under apartheidliknande omständigheter, i segregerade ghetton och läger, med extremt begränsad rörelsefrihet och tillgång till mat och basal samhällsservice.

Ett långsamt folkmord

Det är inte bara rohingyerna som påverkats av det Myanmarska propaganda-drevet. Diplomater och biståndsarbetare har också låtit friheten inskränkas. Den tysta diplomatin har blivit så lågmäld att man kan ifrågasätta om utvecklingen över huvud taget går framåt. Förutom anklagelserna om folkmord i samband med de uppmärksammade förföljelserna 2017 pågår det nämligen också ett ’långsamt folkmord’ (a ’slow genocide’), precis framför ögonen på alla som är här, där en hel folkgrupp sakta förtvinar i brist på tillräcklig mat, näring och sjukvård. 

Självcensur bland internationella aktörer

Har vi blivit som i berättelsen om elefanterna med rep runt benen, som lurats tro att vi inte kan bryta oss lös? Internationella aktörer gnäller över det begränsade spelutrymmet och givetvis är det både komplicerat och trångt. Men jag ser också mycket självcensur. Hur starkt är egentligen repet? Rohingyerna sitter fast. Men hur begränsade är vi? Har vi inte en skyldighet att slåss för både vår egen och deras frihet?

Vi kan inte ta oss härifrån och vi är helt beroende av det vi kan få utifrån! Men det vi får räcker inte… säger Toslima.

Hon är uppgiven. Tolv kilo ris, lite olja och salt och ibland bönor är vad varje vuxen får från World Food Program i månaden, enligt de människor jag träffar. Men ofta uteblir bönorna, då blir det bara ris. Den akuta undernäringen för barn är alarmerande och World Food Program anklagas för att prioritera goda relationer med myndigheterna i Myanmar framför att lyfta nödvändig kritik och att följa grundläggande humanitära principer – allt för att inte förlora ”access”.

World Food Program kritiseras alltså paradoxalt nog för att i själva verket bidra till den långvariga undernäringen av hundratusentals människor, istället för att förhindra den.

Använder inte ordet ”rohingya”

Ett annat konkret exempel på självcensur är oviljan att ens använda ordet ”rohingya”. På instruktioner från myndigheterna och av rädsla att provocera väljer stora delar av både diplomatkåren och andra internationella grupper att istället bara säga ”muslimer”, eller ännu värre: ”bengaler”, vilket ytterligare förstärker retoriken att de inte alls hör hemma i Myanmar.

Till och med personal som jobbar för internationella organisationer, avråds från att använda ordet. Detta trots att personalen både jobbar med rohingyer och att anställda i lägren ibland själva är rohingyer. Att inte ens våga kalla en folkgrupp vid namn är givetvis att bereda väg för deras eliminerande och inte att ”do no harm”.

Fångar i ett ingenmansland

– Jag vill hem, till min by, säger Toslima.

Hon är inte ensam. Mer än en miljon rohingyer skulle vilja det. Myanmars myndigheter skyndar dock långsamt i frågan och än så länge fattas alla förutsättningar för ett säkert och människovärdigt återbördande. Rohingyerna är fångar i ett ingenmansland.

Besöken i lägren lämnar mig med en känsla av hopplöshet. En man jag träffar, sammanfattar situationen väl.

– Vi är flyktingar och fångar. Vi har ingen rörelsefrihet. Vi har inga rättigheter. Vi har inget medborgarskap. Vi har inte ens några ID-handlingar. Hur kan vi tro på förändringar? När vi får vår rörelsefrihet och vårt medborgarskap tillbaka, då kan vi hoppas att saker blir bättre.

Just nu ser det inte särskilt hoppfullt ut för rohingyerna. Men kanske skulle vi kunna befria elefanterna i rummet?

Magdalena Vogt