Go to main navigation
David Isaksson

Foto: Urban Jörén

krönika

Elefanten i Almedalsrummet

På ytan var allt som vanligt under årets Almedalsvecka, detta vuxendagis som för många en belöning för ett långt år av politiskt vardagsslit. Men det finns en elefant i rummet som ingen gärna vill kännas vid, än mindre tala om.

Minglen, samtalen, mötena och pressträffarna, hårt arbetande människor som betalat en förmögenhet för att övernatta på en luftmadrass i en tvättstuga. På många sätt var årets upplaga av Almedalsveckan lik sina föregångare. Men det finns också skillnader.

Min bild av Almedalsveckan under den förra valrörelsen var av dagar med hård polarisering mellan de två blocken, ett år då människor var beredda att säga upp bekantskapen med vänner som befann sig på fel sida blockgränsen, då stora grupper från ungdomsförbunden fanns på plats och hade mobiliserats för att höja temperaturen i valrörelsen. 

Den här gången såg det annorlunda ut. Det finns inte längre någon Allians och inte heller något tydligt regeringsalternativ på andra sidan. Detta gör det svårare och mindre tydligt för både väljare och Almedalsbesökare, men det hela har också sina fördelar, eftersom varje parti faktiskt får chans att tala för sin vara. Ett valår innehåller med nödvändighet också oändligt sega paneler där sju partier ska svara på vad de tycker om allt från inkontinensskydd till Agenda 2030. I år kändes även dessa färre än vanligt.

Hållbarhet i topp

Liksom förra året var hållbarhet det vanligaste ämnet (451 seminarier av totalt 2900), följt av vård och omsorg, och sedan digitalisering. På fjärde plats kommer demokrati (254 seminarier). Att ett av förra årets viktigaste ämnen integration/mångfald hamnar betydligt längre ned (175) är måhända symptomatiskt: vem har tid att integrera människor som ändå snart ska kastas ut?

Formmässigt är det mesta sig likt: paneler med tre till sju personer som diskuterar ett ämne vars rubrik inleds med orden: ”Hur ska”, eller ”Hur kan”, eller som omväxling kanske ”Hur vill…” OmVärldens egen världsångest-succé (i år skulle den bejakas) drog fulla hus och efteråt säger alla det de brukar säga: att det vore bra med mer kultur, mer musik och fler saker som är lite annorlunda.

Osäkerheten präglar också det årliga jippot DJ Battle dit biljetterna normalt är mycket åtråvärda. Men i år ville varken regeringen eller de stora mediehusen vara med, sannolikt för att inte förknippas med festande och därmed ytterligare späda på politikerförakt och högerpopulism. Istället fick arrangören skramla ihop några besynnerliga B-lag. Fortsätter det så här så blir det kanske NMR och SD som ”battlar” varandra nästa år

Talande broschyrer

De senaste åren har vi pratat mycket om filterbubblor och åsiktskammare. I Almedalen finns det gott om sådana: organisationer som pratar med sig själva, om sig själva och för sig själva. Det kan tyckas lite absurt när organisationer som säger sig arbeta för frihet och öppenhet låter sin egen kommunikationschef eller VD/GD/GS sköta utfrågningen, men i Almedalen är det mer regel än undantag. I sina värsta stunder blir dessa paneler som talande broschyrer, men då och då blixtrar det till och det dyker upp något nytt och oväntat, som när en medieforskare berättade att den allmänna opinionen vad gäller invandring faktiskt inte genomgått någon större förändring, trots att de flesta nog har bilden av att svenskarna helt ändrat uppfattning. Eller, när vi får en unik, dagsaktuell inblick i det som händer i Burkina Faso.

Intressant blir det också när biståndets aktörer förflyttar sig från sina trygga hemmaarenor och istället gästar främmande territorier hos till exempel Dagens Industri.

Engagemanget går det i alla händelser inte att ta fel på. Frukostmöten som börjar 08.00 är så gott som alltid fullsatta och de flesta mötesdeltagare skyndar sedan raskt vidare till nästa programpunkt, och nästa. Tid för rosévin finns sällan dessa dagar.

För det är något lite rörande över hur människor i detalj kan diskutera mekanismer och teknikaliteter för hur vi ska lösa världens hållbarhetsproblem, trafikfrågor eller ungdomars fritid, alltmedan de bruna stövlarna putsas blanka på andra sidan kullerstenarna. Det är som om om hela det svenska, politiska etablissemanget mönstrat på RMS Titanic och nu glatt diskuterar vilken flytväst som har snyggast färg.

Stimulerande möten

Vad är då det viktigaste med Almedalen och den Sida-finansierade arenan Sverige i världen? Förmodligen alla de informella arbetsmöten och nya idéer som uppstår när snarlika aktörer får chans att umgås under avspända former. 

För visst är det trevligt och stimulerande. Åtminstone fram till onsdagskvällen då tre medelålders, medelsvenska, medelvita kvinnor, attackeras av NMR, eftersom en av dem bär Pride-flaggan.

Det år då vi tvingas inse att elefanten faktiskt klivit fram på riktigt.

David Isaksson