Go to main navigation
Delvin.jpg

Delvin Arsan.

Foto: Privat

krönika

Den feministiska våren

På senare tid har nya demonstrationer tänt till i den arabiska vårens moderland, Tunisien, och i grannlandet Marocko. En del kallar det för en ny arabisk vår. Och det är återigen kvinnorna som står i fronten. 

Trots den arabiska vårens misslyckande, tvivlade jag aldrig på att det även var en framgång. Jag hade själv upplevt revolutionen och haft dagliga möten med dem som drev kampen i det civila samhället.

Kvinnorna vägrade missa chansen att göra revolutionen till sin. De var medvetna om att en demokrati för bara hälften av folket inte skulle bli demokrati. De marscherade sida vid sida om männen, trots allt motstånd de mötte.

Den arabiska våren blev så småningom till en feministisk kamp utan dess like i regionen. Kvinnorna var de mest engagerade och involverades i alla skeden, inklusive i ledarskapsroller, och kom att bli de mest konsekventa förespråkarna för det civila samhället.

Det är inte heller konstigt. Kvinnorna har varit de mest diskriminerade i lagstiftningen. Därför har kvinnorna också varit engagerade i frågor som berör just lagreformer och framtagandet av nya grundlagar.

– De har väckt det förtryckta i oss. Vi kommer inte att gå tillbaka, aldrig. Nu vet vi att vi kan kräva våra rättigheter även om det tar tid. Men det finns ingen återvändo för vår revolution, berättade Amal en människorättsaktivist för mig under den arabiska våren i Jemen 2011.

Fyra år efter revolutionen återvände jag till regionen för att skriva min bok ”De tystade rösterna”, om kvinnornas revolution. Det var en feministisk revolutionen som få medier uppmärksammat som en revolution i sin egen rätt.

Under mina resor i Irak, Jordanien, Libanon, Jemen, Egypten och Tunisien upptäckte jag att det var kvinnorna som fortfarande var de mest aktiva under tiden efter den arabiska våren. De hade inte gett upp hoppet om att påverka politiker att driva de lagreformer som hade förslagits och lovats under de olika regimskiftena.

De religiösas motstånd

När jag frågade aktivisterna i Jordanien om vad det största motståndet varit för jämlikhetsarbetet, berättade de att det har varit de religiösa krafterna. När jag har frågade hur de religiösa falangerna lyckats bli så starka, svarade de att det berodde på Gulfstaternas påverkan.

Pengarna som kom därifrån, i synnerhet från Saudiarabien, hade använts till att sprida Wahhabismen, den fundamentalistiska läran inom sunniislam.

– Extremismens frammarsch och löjliga fatwor visar att de saudiska mullornas påverkan är ett faktum, berättade Hadil, en människorättsaktivist i Jordanien.

– Den extrema vågen kommer inte från vårt land, Jordanien, berättade Ruba, en annan aktivist och jurist i Jordanien. Den kommer från wahhabismen, de har pengar att spendera. De har inflytande. För femton år sedan såg du inte många kvinnor klädda i abaya (full svart klädsel som endast visar ögonen, reds. anm.) på gatorna. Tidigare kunde du se kvinnor i olika typer av kläder. Nu återupplivar vi gamla, konservativa traditioner, fortsatte Ruba upprört.

I Saudiarabien finns Islams ursprung, här finns Mecka och Medina, och allt imamerna där säger är Guds ord för de troende. Gulfstaterna har alltid haft intresse att sprida sin tolkning av Islam och därmed varit aktiva med att exportera sin tolkning av religionen.

– Gulfstaternas påverkan finns överallt i våra liv. Allt ifrån våra skolor till våra parlament. De har pengar att köpa sig in överallt, fortsatte Ruba upprört och slog sitt finger i bordet i samma takt som hon talade när jag träffade henne i Amman, vintern 2014.

Libanon är ett annat land i Mellanöstern som lider av religiösa grupper som förtrycker kvinnorna. Landet styrs idag av 15-18 olika religiösa grupper som ständigt prånglar religiösa förslag som ger kvinnan mindre frihet och rättigheter. Även här sprids wahhabismen.

– Vi, det civila samhället, kommer ständigt att försöka göra motstånd mot deras förslag, vi försöker nu att få alla fall av dödligt våld mot kvinnor komma upp på samhällsagendan, inte bara som en kvinnofråga, utan som ett samhällsproblem, berättade Joumana, en civilsamhällesaktivist, när jag träffade henne på ett café i Beirut för ett år sedan. 

En chock för mig

När jag, för bara några månader sedan, träffade syriska kvinnliga sjuksköterskor i södra Turkiet blev jag förskräckt av hur de religiösa falangerna från Gulfen hade spridits och förstärkts även där. Kvinnorna jag intervjuade berättade hur man i de oppositionella områdena, som i övrigt får finansiellt stöd från Gulfen, kommit med stränga fatwas.

På vissa ställen har man till och gjort det syndigt för en flicka att bli behandlat av en manlig läkare. Det predikas att en man kan skaffa sig en andra, tredje och fjärde fru även om hon är omyndig eller ett barn. Det kom som en chock för mig.

I Tunisien förvånades jag dock över hur progressiva kvinnorättsorganisationerna var i jämförelse med resten av regionen. Aktivisterna var bättre mobiliserade och hade kommit längre. Men aktivisterna såg däremot inte Tunisien som en demokrati än, vilket många påstår att det är.

– Vi är fortfarande som en bebis som precis lärt sig gå och ibland kan en bebis ramla omkull och göra sig illa. Vi befinner oss fortfarande i den positionen. Vi har ännu inte känt våra demokratiska fötter och händer, berättade Laila, en känd teaterskådespelerska och förespråkare för feministiska frågor i landet.

Medan jag satt med dussintals andra feminister som kedjerökte i väntan på att deras konferens skulle komma igång precis innan parlamentsvalet 2014, fortsatte Laila att berätta att institutionerna i landet fortfarande arbetade inom ramen för de gamla diktatoriska strukturerna.

– När jag var i Tyskland berättade jag för dem: hur kommer det sig att ni kräver av Tunisien att bli färdiga med sin revolution efter fyra år, när det finns länder som det tog 100 år för. En revolution kräver att man förändrar allt och bygger någonting nytt. Man kan inte börja bygga på samma grund som man haft tidigare, sa hon bestämt innan hon lämnade mig för att låta sig intervjuas av lokala mediejournalister som var också på plats för konferensen.

Delvin Arsan